I framtiden kommer du leva i en högteknologisk kommunistliknande storstad som bygger på ”ren energi”, där du inte äger någonting, där allt är gratis, där robotar utför arbete och där du inte har någon integritet. Och du kommer älska det. Detta Hungerspelsliknande samhälle är vägen framåt för att kunna hantera ”klimatförändringar” och ”flyktingkriser”. Det förklarar globaliströrelsen World Economic Forum i en artikel kallad ”Välkommen till 2030: Jag äger ingenting, har inget privatliv och livet har aldrig varit bättre”.
Under World Economic Forums möte i Davos tidigare i år förklarade organisationens ledare Klaus Schwab att framtiden inte är en slump, utan kommer byggas av WEF och dess anhängare.
– Låt oss vara tydliga. Framtiden är ingenting som bara händer. Framtiden byggs av oss, av en mäktig gemenskap som ni i det här rummet. Vi har de medel som krävs för att förbättra världen, sade Klaus Schwab inför deltagarna i Davos.
Så vad är det egentligen för planer globalisterna har för framtiden?
Detta kan man bland annat läsa om i en artikel skriven av Ida Auken – som tidigare tillhört danska Socialistisk Folkeparti respektive Radikale Venstre och som var Danmarks miljöminister mellan 2011-2014 – publicerad i den amerikanska affärstidningen Forbes 2016. Hon presenteras i artikeln som en ”Young Global Leader” från World Economic Forum.
Året är 2030 och man bor i en stad. Men staden fungerar inte som idag.
Allt som tidigare var produkter har nu blivit tjänster. Efter att ”ren energi” blev gratis fanns det inte längre anledning att äga något. Så gott som allt har blivit gratis. Mat, boende – gratis.
”Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder”, skriver Auken.
Behöver man transport beställer man ett förarlöst fordon eller en flygande bil. Trängsel och trafikstockningar hör till historien. Likaså luftföroreningar från förbränningsmotorer. Man betalar inte ens hyra, eftersom utrymmet alltid används av någon.
Ens vardagsrum används till exempel för affärsmöten när man själv inte är där.
Ibland lagar man mat på egen hand, men man äger inte köksutrustningen utan den levereras i så fall till dörren på några minuter. Transporter har blivit gratis, och därför behöver man ju inte äga något. Man beställer det man behöver, när man behöver det.
Det som Ida Auken beskriver påminner mycket om kommunism. Privat ägande existerar inte, allt ägs gemensamt. Men i hennes artikel kallas det för ”cirkulär ekonomi” – vilket är det som Sveriges regering i verkligheten öppet håller på med. Sveriges regering nämner också år 2030.
Man delar saker med varandra.
Allt är framtaget för att vara hållbart, reparerbart och återvinningsbart. Man vet knappt ens vad ”handla” betyder längre. För nu äger man ju ingenting längre, utan ”använder” i stället.
Arbete utförs av robotar, artificiell intelligens. Och detta beskrivs som något positivt. För nu kan människor i stället sova länge och umgås med varandra, sägs det. Mänskligt arbete verkar knappt finnas längre, utan man idkar i stället ”tanketid, skapelsetid och utvecklingstid”.
Miljöproblem finns inte heller i framtidens stad, eftersom allt bygger på så kallad ren energi.
Samhället beskrivs som ett paradis. Men alla lever inte i detta cirkulära paradis. Vissa blev nämligen ”förlorade på vägen”, förklarar Ida Auken. Det handlar om människor som kände sig utdaterade när robotarna tog över, och hamnade utanför den förlovade staden.
Och i staden oroar man sig för dessa människor.
Detta för snabbt tankarna till den postapokalyptiska dystopin Hungerspelen, där eliten bor i Huvudstaden, som är omringad av tretton underutvecklade och fattiga distrikt.
Ida Auken medger visserligen att man ibland blir irriterad över att man inte har någon integritet. Allt man gör, till och med det man tänker och drömmer, registreras nämligen. Så man får hoppas att informationen inte används emot en, påpekar Auken.
Men överlag är livet jättebra. Livet har rentav aldrig varit bättre, förklaras det ju redan i rubriken.
”Mycket bättre än den väg vi var på, då det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma modell av tillväxt. Vi hade alla dessa hemska saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, helt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet. Vi förlorade alldeles för många människor innan vi insåg att vi kunde göra saker annorlunda”, avslutas artikeln.
