Den så kallade oppositionen i Sverige är mer upptagen med att godhetssignalera och bygga personliga nätverk än att bedriva verklig politisk opposition. Det säger Swebbtvs ekonomiske och politiske kommentator Magnus Stenlund i ett nytt program.
– Ingen av dem verkar ta det på allvar.
Vad sysslar egentligen den så kallade oppositionen i svensk politik med? Ja, det kan man undra. Med tanke på alla problem i samhället borde det vara öppet mål i valet 2022.
En förklaring, menar Swebbtvs Magnus Stenlund, är att dagens politiker bygger nätverk utanför de egna partierna som säkrar dem en framtid efter den partipolitiska karriären.
Detta gäller inte bara i länder som till exempel Ryssland, utan alltså även i europeiska stater.
Det skulle kunna vara en orsak till den politiska röran och svaga oppositionen i Sverige.
– Denna typ av nätverk har blivit det primära som oppositionen håller på med, hävdar Stenlund.
Exempel på det, menar han, är att partiledare aldrig tycks sluta med att utmåla Sverigedemokraterna som nazister. Nyligen sade till exempel Kristdemokraternas ledare Ebba Busch i DN att ”vi grundades som en motrörelse till nazismen, och jag ser det som ett enormt underbetyg att ett parti som har rötter i nazismen kom in i riksdagen”.
– Återigen jämförs Åkesson med nazister och det sägs att partiet har de här ”rötterna”, samtidigt som man själv är ett helgon för att man har motsatta rötter. Detta gör man inte utan att medvetet förnedra Sverigedemokraterna.
Och rent opolitiskt är det rent förödande.
– Det som händer är att man dels försvårar ett samarbete men också möjligheten att vinna röster. Folk kommer undra vad det är som pågår. Man försämrar möjligheten att kunna bedriva en riktig opposition både före och efter valet, påpekar Magnus Stenlund.
Men politikerna beter sig alltså puerilt och kontraproduktivt. Det kan spekuleras om varför.
– Man intar en position som ligger närmare vänstern. Skulle det egna nätverket inte komma till makten kan man ändå kunna få tal del av Socialdemokraternas, fortsätter Stenlund.
Jan Björklund var partiledare för Liberalerna fram till juni 2019. Genom Januariavtalet 2019 hjälpte han Socialdemokraterna ta makten ännu en gång.
I maj 2020 utsåg regeringen honom till ambassadör i Rom.
2017 utmanades Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna av Birgitta Ohlsson, som 2012 skrev en debattartikel i SvD tillsammans med den vänsterliberale oligarken George Soros. Men hon fick till slut ge upp kampen om partiledarposten, och enligt Björklund hade hon fått bekymmer med att leda partiet eftersom hon var för ”vänsterradikal”.
Men Jan Björklund gjorde ju själv ett lappkast. Liberalerna hade kunnat gå i en mer konservativ riktning. Björklund hade varit rätt tydlig med det, enligt Stenlund. Men så blev det inte alls.
– Björklund gjorde en fantastisk kovändning. Jag har aldrig sett en politiker ändra sig så totalt.
Den nuvarande L-ledaren Nyamko Sabuni öppnade förra veckan för en regering där SD ingår, men bad sedan om ursäkt och menade att det ”blev en pannkaka rent ut sagt”.
”Jag lät mig själv förledas i att spekulera i flera led i regeringsfrågan och svaret skulle självklart vara NEJ hela vägen”, fortsatte hon i ett SMS till partistyrelsen.
Nyligen gick också Moderatledaren Ulf Kristersson ut i DN och sade att han vill samarbeta med Socialdemokraterna i frågor där partierna kan komma överens. Han ska också träffa statsminister Magdalena Andersson (S) på tu man hand, förklarade han.
– Det är som att han gör sig fin för att få vara med i detta fantastiska sällskap, säger Magnus Stenlund. Saken är ju den att han inte är någon trovärdig oppositionsledare när han säger sådana saker. Han ska hitta gemensamma nämnare med Socialdemokraterna, precis innan valrörelsen startar? Vad är det för signaler han skickar ut?
– Ingen av dem verkar ta en opposition på allvar.
Någon som är förvånad? https://t.co/OdlL3ybDQa
— Plebsombudsmannen (@ingenharfrikort) February 4, 2022
