Abushi Shamse Kamal, 15 år, döms som väntat av Skellefteå tingsrätt till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (i domstol). Han döms både för försök till mord och för grov våldtäkt mot barn. Domen innebär i princip att han kan hållas inlåst på livstid, eller så länge som det finns ”risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag”.
Den rättspsykiatriska undersökningen visar att han var ”under påverkan av en allvarlig psykisk störning” både när han våldtog, grovt misshandlade och försökte strypa nioåriga Josefin (fingerat namn) den 7 juli och när undersökningen gjordes.
I den här texten riktar jag uppmärksamheten mot ett av Abushi Shamse Kamals osynliga offer, tvåbarnsmamman Linda (fingerat namn) som såg den livlösa nioåringen i skogen och larmade SOS Alarm. Hon är svårt traumatiserad av händelsen men har inte fått någon hjälp. Fredag morgon den 16 december klockan 09.00 vräks hon och barnen från sin bostad. Orsak: Linda har till följd av traumat tappat greppet om sin ekonomi och inte orkat betala hyran.
I det rättspsykiatriska utlåtandet och domen mot Abushi Shamse Kamal fastslås:
- att han till följd av den allvarliga psykiska störningen saknat förmåga att inse gärningens innebörd
- att han till följd av den allvarliga psykiska störningen saknat förmåga att anpassa sitt handlande efter sådan insikt
Nioåriga Josefin har permanenta hjärnskador efter strypvåldet och behöver hjälp av sex personliga assistenter som avlöser varandra dygnet runt. Jag har tidigare skrivit och poddat om fallet härefter
https://juliacaesar.blog/2022/10/29/det-ligger-en-livlos-flicka-i-skogen-vet-inte-om-hon-andas/
och här. https://juliacaesar.blog/2022/11/29/flickan-i-skogen-var-det-vart-priset/
Skellefteå tingsrätt skriver i domen som offentliggjordes på onsdagen (den 14 december):
”Strypvåldet har orsakat cirkulationsrubbning med blodstockning och medvetslöshet med försämrad andning och syrebristorsakade hjärnskador. Strypvåldet har försatt målsäganden i ett livshotande tillstånd av medvetslöshet och andningspåverkan.
De livshotande komplikationerna har bestått av hjärnskador med svullnad och infarkter, men även skador i hjärtmuskeln och levern samt lunginflammation. Hjärnskadorna kommer att leda till bestående fysiska men avseende hjärnans funktioner.”
I en krönika den 29 oktober berättade jag att upplevelserna för den grupp ambulanssjukvårdare och personalen på sjukhusakuten som den 7 juli febrilt arbetade med att rädda livet på den illa skadade och våldtagna flickan var så svåra och traumatiska att de själva har behövt hjälp och stöd efter insatsen. Sjukhuskyrkan kallades in för samtal med den medtagna personalen.
De traumatiserade vittnen som var först på plats och såg den nakna, svårt misshandlade lilla flickkroppen har däremot inte fått någon hjälp alls. För dem finns ingen krisberedskap och inget psykologiskt omhändertagande över huvud taget. De är de osynliga brottsoffren, dem som ingen ser. Vittnena bollas mellan vårdcentral, sjukhus, skolan och BUP och tvingas ta hand om sina egna trauman – någonting som innebär stor risk för långvariga framtida psykiska följdverkningar.
Fredag morgon den 16 december klockan 09 kommer kronofogden att knacka på dörren hos ett ögonvittne till Abushi Shamse Kamals grova brott, tvåbarnsmamman Linda, 37 år. Ärende: hon och hennes två barn, tio och tolv år gamla, ska vräkas från sin bostad.
Linda är svårt traumatiserad av åsynen av den nakna, svårt misshandlade och medvetslösa nioåriga Josefin och har som följd av det psykiska traumat tappat greppet om sin ekonomi. Hon har inte fått någon psykologisk hjälp och har nu en hyresskuld på hyran för sex månader, cirka 50 000 kronor.
I den här artikeln vädjar jag om läsarnas hjälp till Linda. Se kontouppgifter längre ner i artikeln. Hon och hennes barn är de osynliga offren för Abushi Shamse Kamals grova brott. Offren som ingen ser, allra minst Skellefteå kommun. Det är orättfärdigt att vräka en ensamstående mamma med två barn som oförskyllt har drabbats av konsekvenserna av ett ovanligt grovt och bestialiskt brott.
Den 7 juli var Linda på väg till Lekia med sin nioåriga dotter när de råkade komma förbi brottsplatsen där Josefin låg svårt skadad och medvetslös i skogen. Linda var den som ringde SOS Alarm. Följande samtal utspelar sig, enligt en ljudupptagning som återges i polisens förundersökning:
SOS Alarm: ”Jag förstår att det är väldigt obehagligt. Men någon av er måste gå fram där och se. Hon ser ut att ligga och sova, men andas hon? Jag skulle vilja att ni gick fram och ser om ni kunde få liv i barnet.”
Linda: ”Ja, han, han har försökt, det går inte.”
SOS: ”Ni har försökt att skaka och ropa, men barnet vaknar inte.”
Linda: ”Han pratar med henne, han tar på henne…”
SOS: ”Hur gammal är flickan ungefär?”
Linda: ”Typ nio år.”
SOS Alarm: ”Ambulansen är strax framme. Andas flickan?”
Linda: ”Ja.”
I det ögonblick Linda går in i skogen förändras hennes liv totalt. En annan vuxen tar hand om Lindas dotter för att hon inte ska behöva se Josefins livlösa och illa tilltygade kropp.
Linda skriver i mail till mig:
”Den 7:e juli. Då förändrades hela mitt liv totalt. Att hitta en livlös, grovt våldtagen, nästan död och helt naken flicka i skogen förändrade mitt liv.”
”Man får själv får kämpa för livet för att få hjälp från skola, vårdcentral, BUP och så vidare när man som civilpersoner en vanlig torsdag bara var på väg till Lekia för att handla.
Dagen efter händelsen, den 8:e juli, ringer jag själv till jourhavande psyk. Jag hade varit vaken hela natten och behövde bara få något för att sova och att kanske få prata med en professionell. Jag kom på mötet, och där var det som om psykologen var chockad, hon också. För hon satt egentligen bara och sa att ”detta är så fruktansvärt” och ”hur kan detta hända”. Och det var kanske inte det jag behövde höra där och då.”
Linda upplever att samhället ”bara är en djungel av sökande efter hjälp”:
”På vårdcentralen ville de bara proppa i mig tabletter. Och samtal med en kurator. Kuratorn pratar mest själv och ger mig ett tips om en ljudbok för att kunna ”finna frid på en bättre plats”.
Vi har ringt mååånga gånger till allt och alla.
Vi har ringt BUP (barnpsykiatrin), som hänvisade oss till skolan.
Vi har pratat med vårdcentralen, som hänvisade oss till BUP eller skolan.
Vi har ringt skolan och sökt rektor många gånger.
Men INGEN återkopplar. Ingen vet vart man ska vända sig, och alla skyller på alla.
VAR finns hjälpen?”
”Jag kämpar med mitt eget trauma, samtidigt som jag sätter min dotters trauma före. Och inget händer. Samtidigt som jag VARJE dag tänker och kämpar med att vårat trauma inte ens går att jämföra med Josefins och hennes familjs. Jag är bara trött. Så trött på att vara ledsen och konstant kämpa med mina tankar om allt jag kunde ha gjort mer i stunden.”
När pappan kommer med dottern till familjeteamet där de lovats hjälp är ingen tid inbokad.
Linda skriver:
”Allt drogs igång med hjälp av mitt ”skrik”. Men har det hänt något? Nej.”
Fredag morgon den 16 december kommer kronofogden och vräker Linda och hennes två barn. Hon säger att hon informerades om det sent fredag kväll den 2 december när hon kom hem från jobbet och öppnade posten. Där låg brevet från kronofogden.
Det hon bevittnade i skogen vid Morö Backe den 7 juli ”fick hennes hjärna att stänga av totalt”. Hon tog ledigt från jobbet, ordnade djurvakt åt hundarna, packade bilen, tog barnen med sig och åkte till barnens mormor, 80 mil bort, i tre veckor. Chocken över det som hänt Josefin, jämnårig med hennes egen dotter, fick henne att inse hur skört livet kan vara och hur snabbt allting kan ändras, utan förvarning.
”Vi skulle bort från Skellefteå. Det enda hela mitt liv började gå ut på var att ge mina barn ALLT. Pengarna gick åt till bensin, att leva, ge barnen upplevelser och så vidare. Det de behövde. Allt de ville ha. De fick önska. Varför skulle jag inte? Livet kan ju förändras på en sekund. Så varför skulle jag bry mig om hyran, när vi ändå kan dö imorgon?”
Linda ursäktar sig, skriver att hon inte förstår ”vilken skev syn på livet man kan få”. Men en svårt traumatiserad människa som inte får hjälp med traumabearbetning hamnar ofta i ett smärtsamt existentiellt limbo, tappar kontrollen över invanda rutiner och kan bete sig irrationellt.
Linda har arbetat och skött sin ekonomi sedan hon var sjutton år. Hon arbetar heltid på ett varuhus i Skellefteå.
”Jag har aldrig varit högavlönad, jag har alltid ”kämpat” ekonomiskt som man gör som ensamstående, men det har alltid gått runt. Min första prio har alltid varit hyran, mat på bordet, elen, hela rena kläder till barnen, transportmedel och djuren. Men nu prioriterade jag bort det som tar ungefär hälften av min lön, hyran.”
Sex månader har gått. Sex obetalda månadshyror på cirka 8 300 kronor har vuxit till en hyresskuld på 50 000. Och den 16 december kommer kronofogden.
”När brevet från kronofogden kom den 2 december var det som att jag vaknade upp. Även om tankarna legat och påmint sig i bakhuvudet så vaknade jag. Och det låter extremt klyschigt att säga att man ”vaknade”. Men jag insåg vad i hel**te jag höll på med. Det här är inte jag! Abushi’s fruktansvärda verk mot lilla Josefin tog ifrån mig allt vett jag hade.”
Linda jobbar heltid, har arbetat sedan hon var 17 år, säger att hon alltid har gjort sin plikt, betalar skatt och så vidare. ”Skatt som går till gärningsmannens vård och hans familjs bidrag” påpekar hon.
”Men var är MIN hjälp? Nu när jag behöver den för att fortsätta ge mina barn trygghet. Jag får bara avslag på allt. För att jag hade ett ”överskott” på ekonomin. Allt detta enbart på grund av en händelse i juli som fick mig som mamma att tappa det ekonomiska förståndet totalt.
Jag är inte ens säker på att jag får bo kvar även om jag betalar in pengarna. Det är det som är problemet. Jag har gjort allt jag kan.”
”Jag vill främst att samhället ska förstå vilka som lämnas utanför. Mitt i ett trauma. Det är DET jag vill ska uppmärksammas om något.
Att man som en hederlig familjemänniska mitt i allt lämnas som ett söndertrampat tuggummi på marken, när andra får hjälp.”
Vill du hjälpa Linda?
Det finns inga garantier för att Linda och hennes två barn får bo kvar i den lägenhet där de trivs och känner sig trygga bland grannarna. Avhysningsbeslutet är fattat, och kronofogdens rutiner verkar vara både omänskliga och orubbliga. Men någonstans måste de bo. Att vräka en skötsam, heltidsarbetande mamma med två barn för sex månaders obetald hyra är oskäligt.
Jag vädjar nu till mina trogna läsare att sträcka ut en hjälpande hand till Linda och hennes barn.
Hennes swishnummer är:
0704161400
Hennes kontonummer är:
Swedbank
8169-5
923138402-6
Ett stort och varmt tack till er alla!
Julia Caesar
