Kulturvänstern har fått hicka. Med all rätt.
Den har missat hela valdebatten.
Felet är oförmågan att se verkligheten och sedan tänka.
Och återigen handlar det om SD.
Kulturvänstern har varit så förblindad av att kalla SD för rasister att man inte har förstått att debatten svenskar emellan har handlat om helt annat.
Kulturvänstern har talat om:
1. Klimatkrisen som inte är något annat än olika datormodeller och en överrapportering av väderfenomen på jorden
2. Pandemin som inte är något annat än en kraftig influensa som drabbar äldre hårt, men inte går att vaccinera bort
3. Rasism som är fel beskrivning av en misslyckad och oreglerad invandring
Svenska folket har talat om statens (alltså regeringens) misslyckande med energipolitiken, förfallet i skolan, den ökande gängkriminaliteten, det totala misslyckandet inom äldrevården och etablissemangets oförskämdheter mot svenska folket.
Mycket av denna diskussion har skett människor emellan utanför de politiska partierna och utanför vänsterns kulturdebatt.
På valdagen fyllde folket valurnorna med SD:s valsedlar därför att man ville ha en förändring.
Den verkliga debatten har alltså skett bland folket.
Så här har det gått till:
Jag har under de senaste åren kanske nått 200 000 människor. Av dem kanske en tjugondel har uppmärksammat att det var just jag som sa något.
Andra, och det betyder många andra, har nått miljontals människor.
Jag talar då om Mikael Willgert, Katerina Janouch, Jens Ganman, Aron Flam, Henrik Jönsson och många, många fler som har präglat debatten.
Många av dessa är inte Sverigedemokrater, några kanske är det (jag vet inte), men debatten gjorde att många röstade på SD.
Jimmie Åkesson sammanfattade på ett utmärkt sätt vad svenska folket ansåg.
Jag märker en skillnad i Sverige.
Långsamt börjar människor inse vad som har hänt.
Många känner att det känns enklare att leva trots krig, elchocker, inflation och en skakig ekonomi.
Genom kulturvänsterns förlorade informella makt och uppenbart tappade sugar, så ser många i svenska folket ljusare på den intellektuella frihet som växer fram i landet.
Kulturvänstern börjar inse att den inte är betrodd.
Vad kulturvänstern har levt på är statens feta bidrag för magra tankar.
De börjar förstå att DDR-staten kanske inte kommer att göda dem framöver.
Ingen behöver deras inskränkthet med identitetspolitik, hopplös genusretorik och rasistutfall mot folket.
På båda sidor börjar vi inse samma sak.
Nu förstår kulturvänstern att de måste dansa efter andra pipor.
Men de kan inte dansa.
Inte heller sjunga,
eller sprida glädje.
Deras klagojämmer kommer inte att få något fortsatt framtida statsunderstöd.
Även om SD hitintills inte har fått några positioner inom kulturpolitiken så är hela den nationella rörelse jag har beskrivit angelägen om att kulturpolitiken ändras.
Kulturvänstern sitter kvar i institutionerna.
Regler för kulturstöd måste därför skrivas om.
Mikael Willgerts utmärkta Swebbtv måste slippa fortsatt statlig censur.
Det intelligenta samtalet som han har infört måste få en bredare spridning.
Public service måste slimmas och de tystade rösterna åter få höras.
Jag är gärna med i ”Tankar för dagen” igen i radions P1.
Kulturdebatten måste breddas.
Stefan Torssell på Facebook 2 oktober -22
