Detta är en smula långt och kräver närvaro i läsningen för utrymme åt egna tankar.
När jag var en ung sjöman så kom jag i kontakt med sjömäns berättarstil.
De berättade historier som kunde vara en halv timme långa.
Ofta var det levnadsöden.
När jag sedan började segla styrman utvecklade jag en speciell form av samtalsteknik under de långa bryggvakterna.
Jag lyssnade på de unga grabbarna och deras liv och drömmar.
Deras berättelser kunde vara i timmar.
Men i land under 1980-talet upptäckte jag något nytt.
Jag hade inte lagt märke till tendensen tidigare.
Folk lyssnade inte.
De väntade på ett tillfälle att avbryta och börja tala om sig själva som inte har med samtalet att göra.
Inte alla och inte jämt, men ofta.
De jag numera talar med i telefon bor alla på landet eller i små samhällen.
Vi samtalar.
Jag har läst böcker om det rationella samtalet, objektivitet och om det speglande samtalet som nuförtiden kallas Non Violent Communication.
Försiktigt vill jag påstå att människor inte talar med varandra på samma vis i dag som för 100, 50 eller 25 år sedan.
Ett stort problem är att vänstermänniskor har blivit fler.
Kommunister har traditionellt legat kring 3 – 4 %.
Vid röstning under 1900-talet kallades de Kamrat 4 procent, när sossar röstade på kommunister så att de skulle klara 4 %-spärren.
Sossar var dessutom mycket mer balanserade tidigare.
Vänsterretorik hade då ännu inte förgiftat Sverige.
Sådana som Veronica Palm, Mona Sahlin, Annika Strandhäll med flera är nyare politiktyper.
De fanns troligen men var inte förtroendevalda på höga poster.
I vissa områden i Stockholm stad har Mp, V och Feministiskt initiativ fått nästan 40 % av rösterna.
Det är i områden där den nya babblande klassen lever.
Den babblande klassen lever åtskild från arbetarklassen och landsbygdens folk.
Överallt där vänstern har funnits i historien så har friheten försvunnit och yttrandefriheten begränsats.
Vi har liberala rättighetslagar som vänstermänniskor inte kan krossa.
Men de har i stället infört tankesmuts.
I narcissistiska demonstrationer bildar de talkörer för att tysta andra.
De vräker ur sig oförskämdheter som de öser över människor som uttrycker en tanke eller en åsikt som innebär ett bevarande av nationella värden, familjen eller traditioner.
Det var 30 år sedan eller mer som jag senast hörde en framträdande politiker på vänsterkanten eller sossar tala om vad de vill ha för samhälle.
Tidöavtalet är det närmaste jag har lagt märke till som en politisk berättelse.
Och jag blir nästan chockad av vänsterns häftiga reaktion.
Märta Stenevi kallar det för ett dråpslag mot demokratin.
Helle Klein skriver att rättsstatens principer har sålts ut.
Özz Nujen kalalr det för fascism och en polisstat.
Clara Sandelid väljer orden ett rasistiskt skräckvälde.
Stefan Löfven sa tidigare att demokratin var hotad om det blev ett maktskifte i Sverige.
Varifrån kommer dessa människor?
Vad är det för hat de bär på?
Vi blickar ner i en krater av vänstervrede som aldrig tycks kunna stillas.
Alla former av kloka samtal är brutna.
Kom ihåg att den marxistiska idén bygger på teorin om klasshat och klassförakt.
Marxismens grundtillstånd är hat.
Marxismen har format människors tankar till att hata.
Vi kan känna igen hatet inom identitetsvänstern, Black Lives Matter, inom feminismen och HBTQ-rörelsen.
Den som uttrycker tankar som för 50 år sedan var självklara utmålas idag för att vilja införa ett skräckvälde.
Människor tystnar givetvis.
I vänsterns värld blir människor stumma.
Och jag lägger märke till att samtalet mellan människor har förändrats.
En språklig allmänning där alla kan yttra sig verkar inte vara självklar för alla.
I stället rör sig var och en inom sin privata språkliga inhägnad där de kan känna sig skyddade från påhopp.
En ny form av språkgendarmer har uppstått som bevakar och kritiserar vad andra säger därför att orden eller tankarna inte passar deras komfortzon.
Ord, tankar och upplysningar ska inte få störa för då kan någon kanske bli sårad eller upprörd.
Blir de inte kränkta för egen del så blir de sekundärkränkta.
När begreppet politiskt korrekt infördes i samband med den marxistiska kritiska teorin för omkring 70 år sedan var syftet att man skulle avbryta och korrigera andra.
Den metoden dödar det mesta av kontakt mellan människor och far nu som en farsot över västvärlden.
Många förstår inte i vilket sammanhang de är i när de kritiserar andras tankar och ord.
Anledningen att jag skriver är att jag bland annat tar kamp för vår rätt att uttrycka våra åsikter och vår rätt att beskriva vår värld.
Jag minns fortfarande den svindlande känslan av närvaro när jag som 18-åring kunde lyssna på de mest fantastiska berättelserna när sjömännen satt på lastluckan efter arbetets slut.
Vi hade en fri horisont runt oss både i tanke och blickfång.
© Stefan Torssell på Facebook, 24 okt -22
