Det fanns ingen anledning att fullständigt ersätta 1809 års författning genom 1974 års grundlagsreform, som Socialdemokraterna drev igenom. Det menar Bo Theutenberg, professor emeritus i folkrätt, som intervjuas i Swebbtvs programserie Fjärde statsmakten. Den nya författningen rentav kuppades igenom av Socialdemokraterna, som med sina 50 procent av folkets röster fick närmast total makt i landet. Theutenberg är också bekymrad inför Sveriges framtid och bedömer att landet har förlorat kontrollen över sin inre suveränitet. Problemen och våldet i landets förorter har spårat ur helt.
– Man talar ju om failed states. Det är ett sluttande plan, säger Bo Theutenberg.
Bo Theutenberg är professor emeritus i internationell rätt, tidigare diplomat och har bland annat varit Utrikesdepartementets sakkunnige inom folkrätt.
Han anser att 1974 års grundlagsreform, som fråntog kungen politisk makt, kan jämföras med en ”kupp” – ledd av Socialdemokraterna.
Och enligt Theutenberg är det ofta så att regeringsformen och grundlagarna tillkommer under kuppliknande förhållanden.
– Så var det med den tidigare författningen efter statsomvälvningen 1809. Då hade Sverige förlorat Finland och man avsatte Gustav IV Adolf. Det var en ren militärkupp. Den författningen gällde ända fram till 1974, förklarar han och fortsätter:
– 1974 års författning hade man bearbetat i grundlagsberedningen sedan 1960-talet. Där hade man diskuterat hur 1809 års författning skulle moderniseras. Den äldre lagen byggde på att det var konungen som regerade riket och den tillkom alltså under kaosartade förhållanden, när Sverige förlorat Finland och landet delades i två delar.
1809 års författning baserades på Montesquieus maktdelningslära, vilket innebar en stark fördelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt. Men 1974 års grundlag baseras i stället på den så kallade folksuveränitetsprincipen, som fungerar fundamentalt annorlunda och saknar tidigare kontrollmekanismer.
– Den förra författningen hade en vertikal och horisontell maktfördelning. Detta ersatte man med en cirkulär maktfördelning där allting utgår från folket och slutar hos folket. Men den går bara runt och runt och det finns inget utifrån som kan påverka den, säger Bo Theutenberg.
1809 var kungamakten relativt svag. Karl XIII, som var kung från 1809 fram till sin död 1818, hade ingen tronarvinge. Det problemet fick riksdagen lösa genom att 1810 välja den franska fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte till kronprins av Sverige. Och denna dynasti skulle bli både stark och resonabel.
Enligt Bo Theutenberg skedde det en parlamentarisk utveckling från 1809 års författning och framåt. Släkten Bernadotte gjorde eftergifter för att främja denna utveckling. Det var bland annat på grund av detta som Sverige slapp en revolution likt den i Ryssland 1917. Makthavarna hörsammade förändringens vindar.
Men 1974 års författning blev ett hårt slag mot Sveriges historiska kontinuitet och den kungliga dynasti som styrt i Sverige sedan 1818, då Karl XIV Johan, alltså Jean Baptiste Bernadotte, formellt blev kung, menar folkrättsprofessorn.
– Bernadottes dynasti borde ha en eloge. De har backat i väsentliga hänseenden från det som fanns inskrivet i författningen. De har bidragit till en konstitutionell parlamentarisk utveckling. Utifrån den synpunkten fanns det inte minsta anledning till en ny författning, utan detta var något som kom från vänsterkrafter, framför allt Socialdemokraterna. Baserat på min kunskap i underrättelsetjänst var det också starka påtryckningar från främmande makt, från öststaters underrättelsetjänster.
Tidigare var dynastin med och förvaltade Sverige. Så är det inte längre. Socialisterna som tog makten i Sverige under 1900-talet och i grunden har marxismen som ideologi, prioriterade sin lära och inte nationen, enligt Theutenberg.
Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustav svors in 1973, alltså innan den nya författningen. Hans kungaförsäkran bygger därmed på 1809 års lag, påpekar Theutenberg. I den står det bland annat, enligt Wikipedia:
”Vi skola och, i överensstämmelse med nyss nämnda regeringsform, och lagar, så som en rättrådig konung, och en huld fader för det svenska folket, genom en laglig, rättvis och mild regering, och så att Vi densamma för Gud den allra högste, med rent samvete, må kunna försvara, söka att efter vår yttersta förmåga, befrämja rikets och varje inbyggares sannskyldiga gagn och bästa, vilket allt såsom Vi det av fri vilja och efter moget övervägande beslutit, Vi alltså bekräfta med vårt namns egenhändiga underskrivande och med livlig ed, att Vi sådant efterleva och fullgöra skola. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”
– Han svor trohet till 1809 års författning, säger Bo Theutenberg.
Efter 1974 upphörde alltså maktfördelningen och all politisk makt hamnade i praktiken hos regering och riksdag. Samtidigt slopades tvåkammarsystemet.
– Men det fanns ingen anledning att göra rent hus med författningen eller kungahuset. Man kunde ha behållit den gamla författningen och kanske ändrat vissa utmanande skrivningar. Men under 1960- och 70-talen hade maktambitionerna hos politikerna vuxit. Även om allt fungerade bra, var det formuleringarna i den gamla författningen – om att kungen ägde styra riket – som både vänstern och liberaler hade svårt för. Men dessa formuleringar kunde man ju bara ha ändrat, säger Bo Theutenberg.
Socialdemokraterna gjorde rentav våld på folkviljan.
– Partiet ställde ett ultimatum, trots att man hade 50 procent av folkets röster. De hade dock inte folkviljan bakom sig i denna fråga. Enligt en Sifo-undersökning från 1974 ville 80 procent behålla kungens dåvarande befogenheter. 12 procent ville förstärka den och 83 procent ville behålla monarkin. Bara 10 procent ville ha republik. Men vänstern lyssnar ju inte på vad folket vill, säger professorn.
– Man bröt med Montesquieus maktdelningslära och tillskapade en ren folkdemokrati. Det innebär att all makt utgår från folket, som representeras av den valda riksdagen, som i sin tur består av de valda partierna. Men vid det här tillfället hade alltså Socialdemokraterna 50 procent av rösterna bakom sig och kunde därmed styra och ställa i nästan alla valda församlingar, i kommuner, landsting och riksdagen. Man gjorde rent hus med kungens politiska makt. Numera ska kungen bara informeras av statsministern, men statsministern behöver inte lyssna på kungen. Kungen har ingen möjlighet att konstitutionellt tala om för statsministern vad han ska göra. Kungen tar inga beslut eller skriva under papper.
Till skillnad från en del andra länder har Sverige ingen författningsdomstol. Detta är ett resultat av folksuveränitetsprincipen, säger Theutenberg. Inget ska stå över folket.
– Om man hade en författningsdomstol hade den tagit besluten ifrån den högsta suveräniteten, alltså folket, och överprövat de beslut riksdagen tar i folkets namn. En författningsdomstol bryter mot folksuveränitetsprincipen. Men man hade alltså kunnat behålla 1809 års författning och haft kvar maktdelningsläran.
Enligt Bo Theutenberg blev den nya författningen inte så jättelyckad, men för makthavarna låter det väldigt bra att kunna säga att all makt utgår från folket.
– 1974 års författning gjorde sig av med de lagprövningsmöjligheter som 1809 års författning hade, och det var dumt. Den gamla gjorde det möjligt för en riksrätt att sammanträda och faktiskt döma både statsråd och statsminister. Men den ville man inte ha kvar. Riksrätten bestod av rikets alla högsta jurister samt även militärer. En viss del av riksdagen kunde också gå till konungen och kräva att han skulle entlediga ett statsråd som begått fel. Man kunde alltså gå dit och klaga.
Idag är det konstitutionsutskottet, KU, som har den granskande rollen. Men den är inte särskilt stark. Grannlandet Danmark har fortfarande kvar riksrättsförfarandet.
Numera kan man bara ställa ett svenskt statsråd till svars, för något som till exempel strider mot författningen, när det kan ha begåtts ett grovt brott.
– Det är dagens regler. Det ska vara ett grovt brott. Och sen måste konstitutionsutskottet besluta sig för att åtala statsrådet eller statsministern. Då blir det ett åtal inför Högsta domstolen. Beslutet att åtala en partifrände ligger alltså hos KU. Man måste hitta ett brott i brottsbalken som motsvarar det som man anser att en minister har begått, säger Bo Theutenberg.
Swebbtvs Mikael Willgert påpekar att statsråd alltså kan göra nästan vad de vill.
– Det hela kokar ner till det politiska ansvaret i konstitutionsutskottet och det är inte mycket, svarar folkrättsprofessorn.
Den gamla författningen från 1809 stadgade också att statsråd skulle vara ”infödda” svenska män och vara av den evangeliska läran. Men det är borttaget. Idag kan statsråd ha dubbla medborgarskap, vilket kan leda till infiltration, menar Theutenberg.
– Detta är farliga saker att uttala sig om, det kan tas som rasism. Men jag tror inte jag kan kopplas det till det, för jag har ju tjänstgjort i både muslimska och svarta länder för deras sak. Men som tidigare officer och med erfarenhet från underrättelsetjänsten ser jag ju klara risker. Vad är det för folk som kommer hit? Det kan ju finnas agenter och så kallade illegalister som kommer in. För detta är ju en mycket enkel väg in, säger han och fortsätter:
– Sverige är ett väldigt naivt och oskyldigt land som i stort sett bjuder på sig själv i tron att vi hjälper andra. Sverige har väldigt svårt att se detta i säkerhetstermer. Jag talar nu som folkrättsprofessor om den svenska suveräniteten. Det är mitt intresse. Alltså försvaret av landets gränser, både den inre och yttre suveräniteten. Den yttre försvaras av Försvarsmakten och för den inre är det polisen som har ensamt våldsmonopol.
Enligt Bo Theutenberg finns det hål i den svenska säkerheten, fundamentala hål både i konstitutionen och medborgarskapslagstiftningen.
– Man kan inte vara så naiv att man öppnar Sveriges gränser för potentiella infiltratörer och terrorister. Finns det ett dubbelt medborgarskap i botten är det den svenska suveräniteten som ska väga över. Man behöver inte acceptera sådana statsråd. Det är ingen mänsklig rättighet att bli statsråd. Men idag har man en oerhört generös attityd, säger han.
Tidigare fanns det också ett tjänstemannaansvar i Sverige, i enlighet med brottsbalken, där makthavare kunde åtalas för tjänstefel samt få böter eller fängelse. Men även det avskaffades. Idag hamnar tjänstefel mer internt inom myndigheten, ungefär som i ett privat företag.
– Man kan säga att tjänstemannaansvaret har privatiserats och blivit en disciplinär åtgärd, med till exempel löneavdrag eller avsked, inom myndigheten. Handlar det inte om åtalbara brott utan om rent tjänsteansvar, blir det alltså idag en disciplinäråtgärd, förklarar Bo Theutenberg.
Om Sveriges framtid som samhälle och land är Bo Theutenberg bekymrad.
Det räcker inte att försvara ett land med en beväpnad försvarsmakt utan det behöver också finnas en intern harmoni och lojalitet till nationen, anser han.
– Det måste finnas en inre sammanhållning och en inre trohet till nationen. Men när man delar ut medborgarskap idag kräver man inget i gengäld, man kräver ingen trohetsförsäkran. Religion spelar kanske ingen roll för oss i Sverige, men för dem som kommer in i landet spelar den ofta en helt avgörande betydelse.
Theutenberg anser att problemen och våldet i så kallade utanförskapsområden är så pass allvarliga att landets suveränitet är hotad. Och det kan sluta riktigt illa.
– Vi klarar inte av att upprätthålla vår inre suveränitet. Vi klarar inte av att försvara den. Därmed är även den yttre suveräniteten hotad. Vi har kommit till vägs ände.
– Ska det fortsätta så här… Ja, man talar ju om failed states. Det är ett sluttande plan, säger Bo Theutenberg.
