Politiker har pumpat in väldigt mycket gratispengar i så kallade hållbarhetsprojekt, som kanske egentligen är rätt värdelösa. Detta gör att de finansiella bubblorna blåses upp och blir mycket större, eftersom vanliga marknadsekonomiska villkor satts ur spel och det därmed görs sämre riskbedömningar. Det förklarar kärnfysikprofessor Jan Blomgren i ett nytt avsnitt av Fjärde Statsmakten i Swebbtv.
– Det är väldigt frestande för en politiker att lägga skattepengar på nånting som gör att vi ser ut att vara bäst i världen, påpekar han.
Förra veckan rasade amerikanska Silicon Valley Bank, som satsat stort på ”inkludering” och ”hållbarhet”. Banken är tydligt politiserad av globalisternas idéer.
Hur kan det gå till när bolag, som egentligen saknar substans, kollapsar?
I Sverige talas det mycket om fossilfritt stål.
Så här kunde man läsa i Dagens industri i slutet av förra året, under rubriken ”Skattebetalarna ska inte vara fallskärm när stålindustrin ställer om”:
”För att undvika ytterligare en grön bubbla, som dessutom riskerar att urholka vår el-försörjning, bör regeringen dra i handbromsen när det kommer till Hybrit-projektet… Hybrit-projektets enorma behov av både el och skattemedel gör att kritiska frågor äntligen har börjat ställas.”
LKAB, som driver projektet, ägs av staten.
Så här kan man läsa i en ny artikel i Affärsvärlden:
”Hybrit, LKAB:s projekt där 400 miljarder av skattebetalarnas pengar skall spenderas på att ta fram fossilfri järsvamp, tycks ha beslutats av åtta personer i ett styrelserum, inte i regering eller riksdag… Projektet är fantastiskt för den politiker som vill lögas i beröm i överstatliga kretsar där Sverige framhålls som föredöme av EU, FN, USA:s speciella klimatsändebud och många andra.”
Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, målar upp ett exempel i Swebbtv, även om han inte kan säga att det är så här det gått till när de amerikanska bankerna kraschat.
– Antag att du vill starta ett bolag och pumpar in 100 miljoner kronor, säger han. Sen går du till banken och får kanske låna en miljard kronor. Nu är ditt bolag värt 1,1 miljard. Detta kallas för hävstång. Du går in med ett litet eget kapital och kan låna pengar. Men här finns det en risk, banken vet ju att du kan gå i konkurs. Därför sätter de en ränta som är ganska hög. Några bolag kommer ju gå i konkurs, och därför sätter de hög ränta för att täcka sina förluster.
– Vi har enormt mycket pengar i Europa till vätgassatsningar. EU har avsatt över 4.000 svenska miljarder kronor till satsningar som är hållbara och som har med vätgas att göra på något sätt. Nu kan du, när du startat ditt vätgasbolag med 100 miljoner, få tio miljarder i lån i stället för en miljard, från EU. Detta i form av kreditgarantier. Det betyder att EU ger inte dig pengar, men skriver ett papper och säger att de lovar att om du går i konkurs med ditt vätgasbolag kommer EU att ta förlusterna. Sen går du till banken och säger: Titta, EU betalar förlusterna om jag går i konkurs. Åh, vad bra, säger banken, nu är det ingen risk för oss att låna ut pengar. Därför lånar de ut pengar till dig till väldigt låg ränta. Så det här blir i praktiken gratispengar. Och nu har man blåst upp värdet på ditt bolag mycket mer än om du hade gått till en vanlig, normal kreditmarknad och lånat pengar och folk hade bedömt risken i ditt bolag. För det första öppnar dettta upp för oseriösa personer. Nu kan du sälja ditt bolag för åtta miljarder. Och den som köper det tänker att han fått ett bolag värt tio miljarder för åtta miljarder, vilken bra affär. Och du fick åtta miljarder på att du satsade 100 miljoner. Du har fått åttio gånger din insats, en fantastisk bra affär för dig. Men sen kommer köparen till slut upptäcka att bolaget inte är värt nånting.
Så fungerar inte en riktig marknadsekonomi, påpekar professorn,
– I en normal sund marknadsekonomi är det ingen som vet om ett nytt företag blir framgångsrikt. Det finns alltid en risk. Det blir alltid så att några företag slås ut och några blir framgångsrika. Det är normalt. Men det som händer när det finns väldigt mycket gratispengar från den politiska världen, är att bubblorna blåses upp och blir mycket större. Det blir mycket större konkurser när något går snett, för man har pumpat in en massa pengar som inte borde varit där under vanliga marknadsekonomiska villkor. Man gör sämre riskbedömningar eftersom risken är mindre. Om detta är förklaringen till bankkonkurser i USA, låter jag vara osagt. Då måste man in och titta lite noggrannare. Men hela idén om att vi med skattepengar ska blåsa upp vissa verksamheter öppnar för möjligheten att man får tomma bolag, som sen kollapsar.
Och det är alltså den politiska världen som driver på detta.
– Det är ju ett stort risktagande om det finns väldigt mycket pengar till förfogande som i grund och botten kanske inte har så bra täckning i affärsverksamheten.
– Den politiska världen lyder under en annan logik än företagsvärlden, fortsätter Jan Blomgren i Swebbtv. En politiker är inte ute efter att tjäna pengar i första hand utan om att bli omvald. Mycket av drivkrafterna bakom de här satsningarna är att framstå som världsledande, unika, att ligga i framkant. Den typen av ord dyker upp hela tiden. Det är väldigt frestande för en politiker att lägga skattepengar på nånting som gör att vi ser ut att vara bäst i världen och att vi är först. Det attraherar intresse och kan kanske omsättas i röster i nästa val. Så den här frestelsen att framstå som väldigt ledande tror jag är en viktig drivkraft bakom. Men det man satsar är ju andras pengar, inte egna pengar, utan det är skattepengar. Man tar andra människors pengar, och där är kontrollmekanismerna ganska svaga.
Se hela programmet, där även andra intressanta frågor diskuteras:
