Detta är första delen i en serie tillbakablickar av hur debatten gick för några år sedan.
—
Under en period fram till 2006 hade Sverige en märklig ”tankeförbudslag” om kärnkraft. Vi tycks också ha en inofficiell sådan i invandringsfrågan. Denna mentala Berlinmur har inte fallit efter valet, men det har blivit några sprickor i den. Kan vi tala om ett medialt mildväder efter en lång pe_riods stelfrusna mediabild?
Efter valet har många bedömare och inte minst folkopinionen reagerat mot demoniseringen av Sverigedemokraternas väljare. Alla borde förstå att om dessa väljare och sympatiserande personer kallas idioter och rasister vars röster deras gamla parti är glada att bli av med, blir chanserna minimala att locka dem tillbaka och hålla tvivlarna kvar. Allt fler bedömare, med och utan SD-sympatier, bedömer det som realistiskt att partiets nästa valresultat blir på 20 procent eller mer. Även rätt extrema vänsterdebattörer som Åsa Linderborg och Nina Björk förkastar nu konfliktbeskrivningen att de goda 87 procenten står mot de onda och rasistiska 13 procenten. Den mediala hatpropagandan mot dissidenterna har skruvat ner volymen.
Förbudet mot att påtala att invandringen medför kostnader har liberaliserats. Den tidigare regeringens dementerande påstående ”invandringen kostar inte tiotal miljarder” har passerat bäst före datum. Migrationsverkets ansökan sommaren 2014 om 48 extra miljarder under nästa mandatperiod blev en vändpunkt. Nu nämns regelmässigt en årlig kostnad kring 40 miljarder (detta är inte de totala utan endast direkt merkostnaderna för invandrare under en introduktionsperiod). Volymförbudet innebär inte att undvika att nämna antalet asylsökande, utan att ha synpunkter på hur många som Sverige skall ta emot.
I denna fråga gäller en strikt laissez faire också för icke-liberaler: invandringen blir den volym som skapas av tillgång och efterfrågan. Tillströmningen av flyktingansökningar påverkas av externa krafter som inbördeskrig, men främst av de svenska reglerna. Märkligt nog anses dock Migrationsverkets regler, trots att de ständigt ändras, bestå av ett antal närmast heliga principer som står över trivialiteter som vilka effekter de får. Volymerna blir de som försynen ger oss.
I ett antal artiklar i reguljära media hävdas att synpunkter på volymer och nivåer inte längre bör vara förbjudna i invandringsdebatten. Två artiklar förtjänar att lyftas fram.
Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle, gör en femårsprognos för 2014-2018: ”600 000 personer motsvarar 40 svenska normalkommuner om 15 000 invånare”. Och summerar erfarenheterna: ”Nästa megafaktor som påverkar demografin på ett djupgående sätt är den avsevärda flyktinginvandringen som redan sätter djupa spår i samhället. Effekterna märks i arbetslösheten, sysselsättningsgraden, bostadsbristen, skolresultaten, inkomstklyftorna, utanförskapet och den uppenbara fattigdomen” (Dagens Samhälle nr 40). Artikelns läsare, huvudsakligen tjänstemän i den offentliga sektorn, håller till 97 procent med författaren.
Anna Dahlgren skriver en ledare i Expressen ”Nivån kan inte vara tabu i flyktingdebatten” (9 november). Hon poängterar, som nästan alla skribenter, sin respektabilitet genom att personligen förespråka hög invandring. Men sedan hävdar hon inte endast att volymer måste kunna diskuteras, utan bidrar till en sådan debatt med en rad förslag på potentiella restriktioner på invandringen. Centralt i artikeln är också ett tydligt ställningstagande för en öppen debatt: ”Det finns givetvis mer att titta närmare på såsom reglerna för anhöriginvandring och möjligheten att återpolitisera delar av migrationshanteringen … Poängen är att även denna diskussion måste få föras.” Det är uppmuntrande med liberaler som faktiskt är för riktig yttrandefrihet.
Men det finns många andra vars inlägg för en öppnare debatt mer handlar om att skribenten vill framstå som öppen. En påstådd villighet att diskutera enligt rubriken ”Volymfrågan finns på riktigt” av Tove Lifvendahl (ledare i SvD 9 november) mynnar ut i en artikel som i görligaste mån undviker problematiken. Ett förslag är att ”de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftinvandring”. Att rubricera om viss invandring är dock knappast att behandla volymen ”på riktigt”.
Artikelns konklusion presenteras i en metafor om ett husbygge; vi bör inte diskutera tak för invandringen, utan först grunden och ritningarna för huset/samhället. Ett tak på volymen förläggs därigenom till en avlägsen framtid. Fokus riktas på en beundransvärd oro som många goda människor i den humanitära stormakten Sverige känner för integrationens tillkortakommanden. Det är invandrarna det är synd om, inte svenskarna. Om denna ledare är ett steg framåt för invandrardebatten i reguljära media så är det ett trevande och snubblande steg.
Dagen Nyheter (ledare 13 november) är inte heller redo utan tänker sig mer en partiell demokratisering. De kritiserar ”gränslöshetens riddare” för att ”misstänkliggöra dem som ser ett akut behov av att diskutera både vad som kan göras för att både öka samhällets beredskap och i någon mån minska flykting- och anhöriginvandring” (min kursivering). Det är de minimalistiska kritikerna, sådana som de själva, som inte skall misstänkliggöras. Uppmaningen till ett mer civiliserat bemötande utsträcks knappast till att omfatta de som misstänkliggörs mest, de som ser ett akut behov att väsentligen minska invandringens volymer. Ledaren anser vidare att: ”Det är utmärkt om svenska politiker på EU-nivå arbetar för asylvisum och räddningsaktioner i Medelhavet”. Ytterligareen tvehågsen flanör som inte riktigt vet varthän.
Lika trevande och än mer beröringsrädd skribent är den socialdemokratiska ideologen Ann-Marie Lindgren (Aktuellt i Politiken 24 november): ”Det är kanske möjligt, kanske inte, att skärpa de svenska mottagningsreglerna”. Efter detta eftertryckliga ”kanske, kanske inte” så föreslår artikeln att följa Ullenhaglinjen genom att prata om integration istället för migration. ”Så den viktiga frågan att diskutera är inte ’volymen’ utan hur vi hanterar de utmaningar den skapar”. Orsaken till utmaningen, volymen, som ”skapar” de utmaningar som man inte klarar, är tabu. Rekommendationen blir att tappert streta på med allt mer svårhanterliga utmaningar. Skribenten fumlar även i frågor om dundermedicinen, integrationen.
Hon skriver att regeringen gjorde rätt ”i princip” som avskaffade integrationsministern, men anser att det nog behövs ett särskilt samordningskansli. Byråkratitoppen finslipas. Den politiska klassen har förlorat sin analysförmåga då tankeförbudet resulterat i en effektiv självcensur. Det är bättre för karriären att vara lika vimsig och visa känslor av obehag som de andra oansvariga än att ta tag i problemen och förslå seriösa lösningar.
Förutom de stora etablerade media så finns det andra i vilka en viss förskjutning kan uppdagas. Ett hoppfullt tecken är läsarnas öppna irritation över invandringsentusiastiska inlägg i olika vänstermedia. Artiklar med optimistiska bedömningar av ekonomiska och sociala konsekvenser av invandringen i Dagens Arena eller Expo följs regelmässigt av kommentarer som ger artikeln underkänt. Många läsare har tröttnat på bortförklaringar och blir provocerade av att författaren lägger sig på en nivå som förutsätter okunniga, godtrogna eller underbegåvade läsare. Ofta ifrågasätts om författaren verkligen själv kan tro på sina torftiga resonemang.
I min bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik listar jag 22 olika frågor där reglerna kan behöva skärpas. En del är inte mer radikala än att genomdriva befintliga regler som myndigheterna inte följer i dagsläget. Svensk invandringspolitik har likheter med det grekiska finanssystemet. Uppmaningar att väljarna borde vara stolta över ”generositeten” är malplacerade för såväl det svenska invandringssystemet som för den grekiska ekonomin. Bristfälliga regler kompletteras med oförmåga att genomföra de restriktioner som finns på pappret. Det är angeläget att möjligheten att ta upp volymer och kostnader utvecklas vidare till konkreta förslag för att reducera båda.
Det är viktigt att debatten inte stryps genom lojalitetskrav; för att räknas som legitim krävs att kritikern utrycker gillande av systemets huvuddrag. Under Glasnost fick viss kritik framföras, men inom ramen av en tro på ”kommunistpartiets ledande roll”. l Sverige söker många begränsa öppenhet för kritik till personer som hyser en tro på ”mångfalden och värdegrunden”.
Det finns dock knappast någon del av det svenska invandringssystemet som inte förtjänar kritik och behöver göras om radikalt. Det är viktigt att skapa en bred och omfattande kritik som undergräver föreställningen att systemet är bra som helhet och att renoveringsbehovet är begränsat. Vägen till reformer går knappast genom att fokusera på en mindre reform och senare rikta om kritiken mot ett nytt begränsat etappmål. Det ger bättre effekt med en omfattande kritik mot systemets olika komponenter. I ett senare läge får politikerna prioritera i vilken ordning de olika förbättringarna skall göras efter hur debatten och folkopinionen utvecklas.
Vi har en lång väg kvar till en öppen debatt. En sådan kräver att etablissemangmedia i sak börjar bemöta, kommentera och kanske även instämma i de kritiska åsikter som framförs i alternativa media. Men så stora har sprickorna i tabumuren inte blivit, ännu.
Jan Tullberg
Docent
Tidigare publicerat på axpixlat.info, december 2014
