JAN TULLBERG
S-regering eller budgetdrama?

Jan Tullberg, byline

Tidigare publicerat på axpixlat.info, 20 november 2014

För en månad sedan skrev jag en artikel på Avpixlat, ”Budgetdramat- en prognos”. Under denna tid har en rad händelser inträffat som talar för en uppdaterad prognos.

Två bedömningar kvarstår intakta. 1 /Alliansen måste bevisa sin existens och vitalitet genom att göra som de lovat och fortsätter att lova: de kommer både att lägga fram sin budget och rösta på den. 2/ Sverigedemokraterna har allt att vinna på att sänka varje regeringsbudget som inte börjar reformera invandringspolitiken. SD röstar formellt för Alliansens budget, men det väsentliga är att detta innebär att rösta mot regeringens. Min prognos då som nu är att budgeten röstas ner och regeringen avgår. Fortsättningsfrågan lyder: Vad händer sen?

Regeringens första tid har varit mindre framgångsrik. Det grundläggande felet ur ett socialdemokratiskt
perspektiv har varit att Miljöpartiet inte framstår som ett mittenparti som underlättar ett samarbete högerut. Istället har MP dragit in socialdemokraterna i extra konflikter såsom uppskjutning av Förbifarten och nedläggning av Bromma flygplats. Flera MP-ministrar har också hamnat i självförvållat blåsväder. Socialdemokraterna har fått en andra islamistskandal; Mustafa-affären har nu följts av bostadsminister Kaplan. Det finns också ett strukturellt samarbetsproblem.

Socialdemokraterna har skapat en situation med tre förhandlingsnivåer: 1 / Sammanjämkning med MP, 2/ Regeringsuppfattningen förhandlas sedan med Vänstern, 3/ Förhandlingar med Alliansen.

Det vore betydligt lättare för en S-regering att internt komma överens om sina Löfvenska ”ingångsvärden”, fastställa sina kompromissgränser och därefter ta kontakt med de partier som behövs för att eventuellt få en parlamentarisk majoritet. Det måste ses som ett dåligt beslut av socialdemokratins ledning att plocka in MP i regeringen. Nu kan det bli ett tillfälle att rätta till detta misstag på ett för de inblandade hedervärt sätt.

Alliansen visar ännu inga tecken på att vilja ha regeringsmakten före nästa val. Genom Reinfeldts märkliga dubbelfel att avgå som statsminister och partiledare tappade Alliansen luften. Den vill dock inte framstå som en tandlös opposition som sitter och filar på sin nya giv till nästa val utan måste motverka att införda reformer rivs upp.

Alliansen medverkade under valrörelsen till att öka förväntningarna på ett vänsterinflytande i socialdemokratins politik. Detta är rationellt i en valkampanj för att få ett avskräckande motalternativ, men destruktivt efter valet. Alliansens intresse bör vara att få socialdemokratin att förhandla högerut, och i många frågor är Miljöpartiet i regeringen en vänsterkraft väl så destruktiv som Vänsterpartiet. En helt socialdemokratisk regering borde vara att föredra. Långsamt börjar man rimligtvis inse detta.

Men det finns tecken på förvirring i flera frågor. Annie Lööf har på egen hand, inte som talesperson för Alliansen, föreslagit lagstiftning mot att ett parti kan rösta på andra förslag än sitt eget – läs SD borde inte få rösta på Alliansens budgetförslag. Utspelet är synnerligen ogenomtänkt, men någon sorts signal att hon inte vill fälla budgeten och regeringen trots uppvisad stridslust. Alliansen presenterade ett skolpolitiskt program som de kan driva igenom då de har SD:s stöd, men efter någon vecka avvek moderaterna och inviterade på egen hand regeringen till samtal.

SD kommer på kort sikt att kritiseras för att skapa en regeringskris om de fäller regeringens budget. Men det är en anklagelse som faller på sin egen orimlighet. För de första kan de 87 procenten inte säga att det är omöjligt för dem att samarbeta utan hjälp av SD. För det andra kommer det inte att bli något nyval eftersom endast ett parti, SD, har intresse av det.

En sjukskriven Jimmie Åkesson minskar knappast sympatin för honom och partiet. I nästa val är han inte en statsministerkandidat, så hans frånvaro innebär inte alls de problem som moderaterna har med att lansera en okänd förmåga för den stora allmänheten. En fälld budget kommer inte att leda till nyval utan till ett nytt budgetförslag, mycket möjligt från en ombildad S-regering.

En fortsatt S+MP regering som inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna kommer att möta en opponerande Allians. Eventuellt med Annie Lööf som en ”tea party-drottning” enligt Aftonbladets farhågor. Detta ”käbbel” kan bli en tillgång för SD, men partiet blir medskyldigt till att denna regering fick sitta kvar med huvudmotståndaren MP inkluderad.

En ren S-regering kommer att lyckas lite bättre att bli en samarbetsregering med de borgerliga och det blir mer av en ”etablissemangsregering” som visar på SD som oppositionspartiet i den viktigaste frågan. Det enda partiet som är en förlorare på en sådan regeringsombildning är Miljöpartiet som har haft en period av otillbörligt inflytande i förhållande till sitt mandat. Att rätta till detta kan ses som ett etappmål för SD.

Prognosen blir därför en minoritetsregering med endast socialdemokrater som regerar genom stöd från Alliansen i väsentliga frågor. En motig start för regeringen och en viss distans till valkampanjen gör att denna lösning successivt växer i attraktivitet. Kombinationen av att både ge regeringen en rejäl åthutning och öppna för ett samarbete lockar Alliansen; att fälla regeringen blir inte bara destruktivt utan konstruktivt. Socialdemokraterna kan inte undvika en prestigeförlust, men de kan samtidigt bli av med ett lik i lasten.

De flesta partier är intresserade av en viss vänster-höger motsättning och detta bör utgöra en viktig variabel. Men för frågor som kräver beslut blir detta en praktisk omöjlighet och den centrala relationen mellan vänstern och högern blir något av ett tvångsäktenskap. På längre sikt måste politikerna göra något åt denna neutralisering av sin egen politiska profil och dessutom behöver de reformera invandringspolitiken. Dessa två faktorer gör det troligt att något block senare under mandatperioden kommer att knyta an till SD och ta på sig en del invandringspolitiska reformer.

Efter en längre tids försök att avpolitisera invandringsfrågan kan den bli en viktig särskiljande fråga mellan blocken. En så radikal omprövning av politiken som är sakligt motiverad kan knappast förväntas omgående, men även smärre reformer kan bli ett väsentligt steg framåt mot en demokratisering med genomslag för väljarnas åsikter.

I denna utveckling kommer kanske majoriteten av väljarna till insikt om att SD inte är ett demokratiskt problem, utan en demokratisk korrigering. Med sju partier i parlamentet borde det inte ha behövts ett åttonde parti för att ifrågasätta att en destruktiv politik drivs mot svenska folkets intressen, men en åsiktskartell kortslöt demokratin. En avdemonisering av massinvandringskritiker ingår i en normalisering som gör att invandringspolitiken i framtiden kan börja diskuteras på ett mer reflekterat och mindre moralistiskt sätt. Framtiden får utvisa om denna prognos förutom optimism också innehåller realism.

Jan Tullberg
Docent