JAN TULLBERG i backspegeln:
Moderaterna inför vägval

Jan Tullberg, byline

Tidigare publicerat på axpixlat.info, 7 januari 2015

Decemberöverenskommelsen ledde till ett smärre uppror inom moderaterna. Michael Odenberg talade om villkorslös kapitulation, Ulf Adelsohn om att oppositionen abdikerar och hans kulturella hustru såg Löfven som katten Måns slicka sig om munnen efter att ha grundlurat Pelle Svanslös. Men frågan är om denna negativa reaktion leder till någon politisk självrannsakan och kursändring på den moderata partistämman den stundande helgen. Kritiken var hård i många formuleringar, men det finns en risk att den leder till besvikelse och resignation snarare än nyorientering och dådkraft.

Två protester med förslag på åtgärder har dykt upp i debatten. Studentföreningen Heimdal reagerar med rättfärdig ilska på decemberöverenskommelsen, men deras förslag har påtagliga nackdelar. De föreslår misstroendeomröstning mot regeringen och att moderaterna skall agera för ett nyval.

Ett nyval genererat av socialdemokraterna hade troligen gynnat SO och Alliansen, men ett nyval genererat av Alliansen gynnar troligen SO och de rödgröna. Detta eftersom nyvalet troligtvis inte ger någon av de tre konstellationen en egen majoritet, så de förblir fast i samma oförmåga att samarbeta.

Kommunalpolitikern Jörgen Dimenäs var också motiverad av indignation över DÖ och föreslår att alla i partiledningen skall ställa sina platser till förfogande. Det är en demonstration av missnöje, men vad händer om de avgår för att sedan återväljas? Finns inga alternativa kandidater så blir manövern meningslös.

Många har gjort bedömningen att det var ett destruktivt och demokratiskt tvivelaktigt drag att retirera från normal opposition till halv opposition. Men diskussionen mellan dessa två alternativ har skymt sikten för det givna första alternativet för varje seriöst parti. Hur kan vi gå från oppositionsparti till regeringsparti? I en riksdag med ickesocialistisk majoritet borde det inte vara en omöjlighet.

Den avgående ledaren hävdar att det var otänkbart att bilda regering med stöd av SO. Men hans tabun och låsningar bör vara hans personliga, inte partiets. Ett nyktert sätt att se på problemet är att ställa frågan vad SD kräver för att stödja en alliansregering? De kanske inte kräver mer än den förnyelse av invandringspolitiken som Alliansen under alla förhållanden måste arbeta fram? En nykter beskrivning av Alliansens invandringspolitik är att man inte haft någon sådan värd namnet. Politiken har varit att undvika konflikt med Miljöpartiet genom att successivt anpassa sig till dem – inte endast den märkliga uppgörelsen 2011, utan en serie eftergifter därutöver. Miljöpartiet agiterar för fler rättigheter för illegala invandrare och efter en tids passivt motstånd har Alliansen retirerat steg för steg. Folkpartiets linje är att prata så lite som möjligt om invandring och föreslå en rad (verkningslösa) integrationsreformer och den linjen har också blivit den förra regeringens.

Alliansen bör fundera över att sluta vara släpankare till MP och formulera en egen politik. Grunden är rimligtvis KD:s utspel den 18 december och den moderata utredningen av Kristersson, Svantesson och Billström från 2009. Utifrån dessa dokument finns en del lätta och snabba beslut att ta. Det kommer att krävas fler och svårare, men detta är en början och kan räcka som underlag för att bilda regering.

Löfvens sura påhopp, efter sitt budgetnederlag, på SD gör dem mer förhandlingsbenägna med Alliansen. En del journalister beskriver SD:s position som att de kräver ett instämmande med sin invandringspolitik, men så är det inte; allt SD kräver är ett steg i rätt riktning. Om steget är tillräckligt stort avtar SO:s snabba tillväxt, men uppfattas steget som för litet så fortsätter väljaröverströmningen.

Inom SO råder nog delade preferenser mellan dessa två alternativ. Men det enda SO kan förlora på är att vara väldigt kaxiga med höga krav i nuläget. Det blir därför Alliansen, i första hand moderaterna, som rätt fritt kan välja hur stort steg man vill ta nu. Kravet på Alliansen blir inte större än att man överger miljöpartiets invandringspolitik och återgår till något som borgerliga väljare känner igen. SD framkallar inte längre en stark beröringsskräck. Opinionsundersökningar visar att 57% av alliansväljare är positiva till ett samarbete med SD.

Ett regeringsövertagande är ett strategiskt vinnardrag mot socialdemokratin. Det gamla statsbärande partiet utgör idag i hög grad en traineeregering och att förpassa dem tillbaka i en oppositionsroll efter ett så kort mellanspel vid makten kommer att sarga socialdemokratin svårt. Ett statsbärande parti kan inte vara borta en lång tid från regeringsinnehav utan att denna viktiga kapacitet eroderar. Moderaterna kan ta ett steg framåt som det ansvarsfulla partiet i centrum. Man vidtar de åtgärder som måste vidtas genom att pruta ner på SD:s mer radikala politik. Likaså framstår Alliansens politik som moderat i jämförelse med de rödgröna, vars miljöpartikramande statsminister nog fastnar med sin sambos extrema invandringspolitik. Moderatern vet hur det är att vara högerspöke. Gunnar Hedlund talade alltid om ”en icke-socialistisk regering me<.1 de två mittenpartiernas politik som grund’. Högern var inte riktigt rumsren, men han tackade inte nej till deras stöd. Och de hade inte annat val än att acceptera detta och söka växa genom att föreslå en bättre politik. Men de förblev länge en outsider, som ängsliga väljare undvek.

Alliansen kan nu driva samma linje mot SD. Liksom med Ny Demokrati kommer SD inte att ingå i regeringen och SO kommer inte att ses som ett eget regeringsalternativ om de inkluderas i regeringsunderlaget och invandringspolitiken blir mer återhållsam. En exkluderingslinje och fortsatt extrem invandringspolitik kommer däremot att göra SO till ett eget allt starkare regeringsalternativ. Det besynnerliga i dagens situation är dels oförmågan att hantera invandringspolitiken, men också att glömma regeringsfrågan. Det verkar troligt att många moderater är ljumma eller ointresserade av invandringsfrågan, men synnerligen intresserade av statsministerposten och anser den värd en ansträngning.

Det är kanske inte lämpligt att utvärdera Kinberg Batra ännu då hon är en protege som står i Ledarens skugga. Det är dock dumt att tillskriva henne handlingskraft och förmåga att själv lägga om politiken i konstruktiv riktning. Det är därför av största vikt att stämman ger henne ett tydligt politiskt uppdrag: Att omvandla debaclet med decemberöverenskommelsen till en offensiv linje – sök regeringsmakten nu.

Jan Tullberg
Docent