I ett inlägg på DN-Debatt den 4 december 2014 hävdar Peter Hedström och Tim Müller att de har belägg för påståendet att de som röstar på Sverigedemokraterna är ”extrema i sin intolerans och främlingsfientlighet”. De uppmanar alla ”anständiga medborgare” att inte fraternisera med Sverigedemokraterna, men den typen av moraliserande förmaningar kan knappast göra anspråk på någon vetenskaplig grund. Författarna anser att det finns en sådan koppling i en undersökning som de presenterar.
Försökspersonerna fick ta ställning till hypotetiska personer som:
1) nya grannar
2) vårdnadsgivare till sina föräldrar eller
3) ingifta i sina familjer.
När den hypotetiske personen beskrevs som muslim var de Sverigedemokratiska respondenterna betydligt mer negativa än respondenter med andra partisympatier. Vilka slutsatser skall då dras av detta? Tyvärr har författarna inte riktigt förstått problematiken kring fördomar och generaliseringar. Låt mig försöka inbjuda till en reflektion från en undersökning med ett bredare grepp än just Sverigedemokraters inställning till muslimer.
I en undersökning av Demoskop berättade ett antal slumpmässigt utvalda personer vilka de inte vill ha som grannar. Eftersom de tillfrågade inte bestämmer över vem som flyttar in som granne så säger detta inte så mycket om möjligheter att skaffa ny bostad, men det säger något om grannars förväntningar. Den lite oklara frågan som besvarades var vilka ”man kunde tänka sig som granne”. Några grupper bedömdes frekvent som mindre önskvärda grannar.
Här följer andelen som var negativ till respektive grupp i procent: judar 11, homosexuella 16, Aidssjuka 18, stora familjer 20, muslimer 24, dömda 43, vänsterextremister 54, högerextremister 67, alkoholister 68 och drogmissbrukare 83. Demoskops undersökning presenterades i Svenska Dagbladet av biskop Bengt Wadensjö som drog slutsatsen att ”en fortsatt debatt om tolerans och människovärde är angelägen” (Svenska Dagbladet, 18 mars 2006).
Men har han rätt i det? Går det att avfärda sådana här bedömningar som ouppfostrade och inhumana. Skall folk obligatoriskt svara att alla grannar kan bli goda grannar och att man därför är välvilligt neutral till alla? Vad människor svarar på är att de tror att viss grupptillhörighet minskar sannolikheten att det blir en god granne, men att det behövs mer information och detta är en preliminär bedömning. Detta på samma sätt som att en positiv gruppbestämning inte automatiskt leder till en bra grannrelation.
Det finns skäl att inte vara fördomsfull och avfärda generaliseringar som felaktiga, utan forskningen visar att människor är rätt förnuftiga i sin behandling av generaliseringar (Se Tullberg ”Stereotypfördömandet” Statsvetenskaplig tidskrift, 2010 nr 1). En vanlig föreställning är att den som gör en generalisering per automatik anser att alla i den gruppen har det typiska beteendet. Många undersökningar visar i stället att inte en enda generaliserande person övergeneraliserar på det sättet.
Människor gör den deskriptivt riktiga bedömningen att det är svårare att komma överens med människor med annorlunda erfarenheter och beteenden än de själva. Det är rimligt att tro att drogmissbrukare nog är den grupp med högst sannolikhet att bidra med en problematisk granne. Men också andra kategorier påverkar prognosen. Min misstanke är att Hedström och Müller skulle hysa vissa fördomar mot att få en Sverigedemokrat som granne.
Inga av de här nämnda tillhörigheterna framstår som irrelevanta och fördomsfulla i mer kvalificerad bemärkelse, vi talar inte om gruppskillnader mellan människor födda i skilda stjärntecken. Muslim eller inte muslim är inte en sådan socialt irrelevant gruppindelning. Det som är lite bisarrt är författarnas naiva antagande att bedömarna är fel ute om de tror att religionen är en variabel med relevans. I deras egen föreställningsvärld är nog islam en privatreligiös åsikt med liten betydelse utom just själva tron, men islam är ju mycket mer och påverkar beteendet som vårdare, granne eller ingift.
Den privatreligiösa synen på islam är knappast representativ för muslimers egen uppfattning om sin övertygelse utan den syn på islam som intas av välvilliga svenska ateister; alla gör sin privata tolkning, det finns ingen skog bara unika träd. Det är mot den förförståelsen som det bli närmast ofattbart att sänka förväntningarna om en person är muslim. Att muslimer ser problem med att interagera med människor som inte är muslimer och fenomenet med invandrares självsegregering ser många märkligt nog som något helt väsensskilt från den svenska skepticismen mot andra grupper.
Sverige har religionsfrihet men vi har också frihet att ta politiskt parti samt ha åsikter om andra grupper. Det politiskt korrekta perspektivet erkänner inte denna pluralism utan förfasar sig över inkorrekta åsikter. Detta bottnar i en självgod övertygelse att man själv inte bara har rätt till en egen åsikt utan en sorts domarrätt att fastställa vilka åsikter som är anständiga. Det avgörande i sammanhanget är att vissa generaliseringar är mindre politiskt korrekta än andra.
Det finns alltså föga av vetenskaplig relevans i denna undersökning, endast det inte helt oväntade resultatet att Sverigedemokraternas väljare hyser lite större frimodighet gentemot dessa normer vilket slår igenom i resultatet. De som röstar med Sverigedemokraterna hyser en normalt skeptisk syn på ”den andre” samt är mindre väluppfostrad i att hyckla en neutralitet inför relevanta variabler och att svara politiskt korrekt.
Jan Tullberg
Docent
En kortare version av ovanstående text refuserades av DN Debatt som replik på artikeln ”Det är främlingsfientlighet som utmärker SD:s väljare” av Peter Hedström och Tim Müller.
Tidigare publicerat på axpixlat.info, 9 december 2014
