På järnåldern var man inte bara generellt duktigare på att minnas saker än vad vi är nu. Man hade också specialister, riktiga minneskonstnärer som använde en mängd olika knep för att hänga upp sin historia på, bilder, färger, ljud och melodier; dikter med assonanser och alliterationer som skapade ett sagoskelett, som man sedan hängde upp resten av berättelsen på.
Detta gör Ynglingasagan och dess kärna, Ynglingatal, till långt mer trovärdiga dokument avseende hållbarheten över tiden – de lär inte ha ändrats mycket, även om de, som med Snorres referat av ättefejden på Visburs tid, kan ha missuppfattat eller misstolkat något. En annan sak är förstås om den så noggrant traderade berättelsen från första början var korrekt. Den som bestämde dess utformning kan ha valt att skapa den efter sina egna syften. Man kan ha skönmålat eller – som i Ynglingasagan – valt att göra en nidskrift.
Här är dagens parallell till nutiden. När Löfven ställde upp i studion med noggrant uttänkt dekor av diskret placerade svenska flaggor, så var det ett sätt att manipulera oss, att få coronanarrativet att framstå som så allvarligt att det krävde extraordinära mått och steg. Löfven ljög därför; oavsett vad han sa så sände han ut ett budskap som inte var korrekt. Och det var medvetet.
Om vi ska kunna bekämpa ondskan så måste vi se den, det är mitt eget budskap. Det som sker nu är noga planerat, det är alldeles för många tillfälligheter med i spelet, som alla har kompassnålen riktad åt samma håll. Det är inte en slump, det är inte resultatet av misstag och dumhet. Det finns en plan och den är inte för ert bästa.
Ska ni sittande låta den ta över era liv, eller tänker ni resa på er?
Magnus Stenlund
