2015 flyttade jag till Taiwan för att studera företagsekonomi. Jag var då feminist och socialist, vilket inte var något märkvärdigt med tanke på att jag är uppväxt i en familj där det politiska engagemanget återfinns redan hos min mamma, som var aktiv i sossarna nästan hela min uppväxt. Ord som solidaritet och allas lika värde var lika självklara som att man behövde äta och dricka. Jag var uppväxt i fina områden och på landsbygden, mångkulturen kom mig aldrig nära inpå. Världsbilden var minst sagt ytterst begränsad.
I Taiwan talade man mycket gott om Sverige, taiwaneserna nämnde glatt Ikea och Volvo när de fick veta att jag var från Sverige. Sverige var ett föregångsland i deras ögon. Det gjorde mig glad att de hade en så god bild av Sverige, men det skavde också i mig. Min bild av Sverige var en där kvinnorna förtrycktes av männen. Där mörkhyade människor dagligen stötte på strukturell rasism. Ett Sverige där alla män var potentiella våldtäktsmän. Deras bild av Sverige stämde helt enkelt inte överens med min egen bild av mitt fosterland.
Taiwan var på många sätt ett underbart land och jag fann mig ofta jämföra Taiwan med Sverige. Där var det ingen som trodde på “allas lika värde”, utan man ansåg att en människas värde baserades på hur denna person agerade. Det var till en början främmande för mig, men när ett litet barn mördades öppet på gatan framför sin mamma i Taiwan och mördaren sedan dömdes till döden, insåg jag att taiwaneserna nog haft rätt. Inte hade mördare samma människovärde som min familj, eller som vilken icke-mördare som helst för den delen.
Något annat som skilde sig var synen på individen. I Sverige är människor ofta snabba med att påpeka att enbart individen är ansvarig för sina egna handlingar och att gruppen inte har något med saken att göra (förutom när det handlar om vita män, då självfallet alla är skyldiga). Men i Taiwan tog man ansvar för vad personer i den egna ”ingruppen” gjort, oavsett hur besvärligt det var. Familjer bad till exempel om ursäkt offentligt för den sorg och lidande deras kriminella familjemedlemmar orsakat. Min klasskamrat från Vietnam, som gjorde Youtube-videos, bad öppet sina landsfränder att sköta sig om de kom till Taiwan eftersom vietnameser enligt henne hade ett dåligt rykte på grund av att det förekom kriminalitet bland dem. Hon ville inte att detta skulle reflektera tillbaka på de vietnameser som skötte sig. “Beter sig en av oss illa påverkar det oss alla,” slog hon fast, som om det vore världens mest självklara sak. När två kineser blev utkastade från ett hotell i Stockholm och SVT:s Svenska Nyheter sedan följde upp med ett program, som av vissa tolkades vara rasism riktad mot asiater, så vände man sig till mig. Jag bad försiktigt om ursäkt och förklarade att programmet var satir, och så var den saken ur världen.
Att ta ansvar för sin egen grupp och sitt eget folk var alltså en självklarhet. Istället för att se svenskarna som individer började jag se dem som en förlängning av mig själv. Detta ledde senare till att jag började fundera på vem som är svensk och vad det innebär att faktiskt vara svensk, vilket är en komplicerad fråga som ofta infantiliseras av både vänster- och högerblocket genom att båda vägrar göra skillnad på att vara etnisk svensk och att ha svenskt medborgarskap. Jag kom fram till att svenskhet var långt mer komplext än i vilket land ditt pass är utfärdat. I Taiwan spelade det ingen roll hur bra kinesiska du pratade eller vad du hade för medborgarskap; för att ses som taiwanes krävdes det att du hade taiwanesiskt ursprung, och detta synsätt är norm i hela Ostasien.
Egentligen hade jag planerat att bo kvar i Taiwan, jag trivdes väldigt bra där, behandlades väl av folket och höll på att lära mig språket. Sommaren 2018 bestämde jag mig för att åka hem över sommaren. Då hade jag inte varit i Sverige sedan september 2015. Jag hade missat asylvågen och det samhälle som blivit. När jag kom tillbaka kände jag inte igen mitt eget land, och jag upplevde det inte som lika tryggt längre. Men det fanns också saker som fick mig att känna mig mer hemma än någonsin; som lukten av de svenska skogarna, promenader genom städer och synen av gammal arkitektur, husmanskost samt att jag fick tala mitt eget språk. Det var inte helt utan bitterhet som jag insåg att jag inte kunde tänka mig begravas i Taiwan. Men efter studietiden var jag tvungen att flytta hem igen.
Nu i efterhand vet jag att min upplevelse inte är ovanlig. En studie av Calvert W. Jones, professor vid University of Maryland, fann att personer som bott utomlands blev mer nationalistiska och identifierade sig i högre grad med sin hemnation, kände att de hade en delad identitet och blev stoltare över sitt hemland.
När jag flyttade hem i januari 2020, precis innan coronapaniken slagit klorna i samhället, var radikaliseringen ett faktum. Jag kallade mig nationalist och feminismen hade jag lämnat långt bakom mig. Numera är jag stolt medlem i Alternativ för Sverige, AFS, och jag har inte tittat tillbaka en endaste sekund.
Emeli Drakfors
Ekonom
