Jag stannar till vid en av alla de små butiker som finns i Stockholms innerstad och när jag ska betala skiner killen bakom disken upp. ”Vi har en ny statsminister”, utbrister han spontant och lyser av lycka i hela ansiktet. ”Yes”, svarar jag och vi börjar prata och när jag säger att jag är lika glad som han för att Sverige fått en ny regering rinner det ur honom. ”Jag är bög och jag vill ha ordning och reda! Folk kommer in här och beklagar sig och då frågar jag dem vad de röstar på och säger åt dem, ja men då får ni skylla er själva. De säger, herregud du som är bög, hur kan du gilla SD, och då svarar jag, jag vill ha ordning och reda och inte en kniv i ryggen när jag går ut.” Och kanske är de här orden exakt det som var femte svensk känner. Jag är förvånad att de inte är fler. Men de är tillräckligt många för att ha vänt sosseskutan – och nu drar Sverige äntligen åt rätt håll.
I måndags stod det klart att Ulf Kristersson (M) bildar ny regering ihop med småpartierna KD och L och att Jimmie Åkesson får ett eget SD-kansli där deras viktigaste politiska frågor enligt Tidöavtalet kommer drivas genom. I praktiken innebär detta en totalvinst för Sverigedemokraterna, som får egen inofficiell regering, som styr skuggregeringen bestående av M, KD och L. I praktiken innebär det att Sverige fått ett nytt politiskt system där landets andra största politiska parti håller i tömmarna men utan att ha något ansvar. Win-win! Går det dåligt för Kristersson kan Sverigedemokraterna rycka på axlarna och säga, vi fick inte vara med och regera, se hur illa det gick! Går det bra, kommer Sverigedemokraterna säga, där ser ni, vår politik gjorde succé, så nästa gång är det vi som innehar statsministerposten. Ett slags politiskt schack-matt där Sverigedemokraterna oavsett hur det går blir de stora vinnarna i det politiska spelet om Sverige. Och jag tror faktiskt det är det bästa vårt land sett på år och dag. Äntligen anas en ljusning i det kompakta politiska mörker som plågat Sverige de senaste åtta åren, under det socialdemokratiska och miljöpartistiska vanstyret. Symboliskt nog lade Kristerssons regering ner miljödepartementet. Som en käftsmäll åt Miljöpartiet. Inte för att något blir sämre, men man effektiviserar miljö- och klimatarbetet.
Kristersson som statsminister har en del att bevisa. Vi vet att han fått gratulationer från EU:s Ursula van der Leyen, och att han tillhör kretsen av WEF (World Economic Forum). Han har tidigare varit oerhört liberalt inställd till massinvandring och är även på mycket god fot med Fredrik Reinfeldt, av vilken han säger sig än i dag ta ”goda råd” från, vilket också bekräftas av moderater som ser hur Reinfeldt sprungit uppe på partiets kansli ”stup i kvarten” enligt utsago. Kommer Kristersson arbeta för Sveriges bästa eller kommer hans främsta fokus ligga på att tillfredsställa WEF:s överstepräst Klaus Schwab? Moderaterna säger sig vilja få ordning på Sverige, så det är bara att hoppas att Kristersson håller vad som lovas.
En sak är klar och det är att Ebba Busch (KD) är den stora nageln i ögat på dem som vanligen anser att kvotering är det viktigaste i arbetslivet, samt att en vagina är den viktigaste egenskapen hos en individ för att denna ska vara viktig och räknas. I Buschs fall kvittar det om hon så hade tio vaginor, de så kallade feministerna tuggar ändå fradga inför åsynen av den skarpa och vältaliga valkyrian i sina tajta klänningar som exponerar en kurvig figur. Vice statsminister Ebba Busch, som dessutom är kärnkraftsförespråkare, får vänsterfeministerna att plötsligt sluta tala om att ”kvinnor kan” och glastak som krossas. Man ser hellre den avdankade mobbaren Strandhäll, som inte kan ett skvatt om energipolitik, göra bort sig i det offentliga …
Därför är det nu en härlig revansch för Busch, som blivit utsatt för hatdrev på hatdrev av landets församlade vänsterblivna mainstreammedier, där hon fått löpa gatlopp för sina husaffärer, sina klänningar, sitt festande, och sina raka uttalanden om att kvinnor är otrygga på grund av massinvandring samt att poliser borde skjutit mot korankravallande islamister. Heja Ebba, friskt humör! Ut med bittra batikhäxor modell Magdalena Andersson, Lena Hallengren och Annika Strandhäll, och in med coola Ebba som jag gissar kommer bli bjuden på nästa års Elle-gala. Om hon nu vill gå … Det är jag inte så säker på att hon vill.
Johan Pehrsson (L) ska bli arbetsmarknads- och integrationsminister, två områden som hänger nära ihop, och jag tror hans faderliga stil kan vara en bra tyngd i de här frågorna. Men jag är tveksam om han kan ha den hårdhet som behövs för att sätta ner foten och kräva hårdare tag för att vända segregationen? Återstår att se.
Vad gäller posten som justitieminister är det Gunnar Strömmer (M) som är ”nya Morgan Johansson” och det kan bara inte bli sämre än Morgan som i åratal krattat manegen för Sveriges kriminella utlänningar för att göra deras liv enklare. Men ändå är jag inte helt nöjd med Strömmer. Jag undrar om han verkligen är rätt man på rätt plats för att knäcka gängen? Kanske hade jag hellre sett Johan Forssell på den posten. Forssell blir istället bistånds- och utrikeshandelsminister. Strömmer är en av de mesigare Moderaterna, konflikträdd och lydig under partipiskan, och jag är osäker på om det är denna typ av syltrygg som kan krossa den skenande kriminaliteten i Sverige. Vi har fått nog av saft- och bulle-politiken. Det krävs en hårdare kille än Gunnar Strömmer, tror jag. Men återstår att se även här!
Migrationsminister blir Maria Malmer Stenergard (M) som tidigare visat att hon inte har problem med en åtstramning av massinvandringen. Några utspel har fått mig att tveka om henne, men kanske är hon i slutänden den som bäst kan driva Sverigedemokraternas migrationspolitik. Elisabeth Svantesson (M) blir finansminister och det tror jag är ett bra val. Svantesson har jag förtroende för och jag har en känsla av att hon är gedigen och kunnig.
Den nya kulturministern däremot känns väldigt oprövad och anonym. Parisa Liljestrand (M) är född 1983 och har arbetat inom skolvärlden. Jag önskar att Kristersson hellre hade satsat på någon färgstark individ som kunde skapa lite svallvågor. Till exempel Björn Ranelid. Eller Marianne Lindberg De Geer. Lite stake, lite karisma tack!
En sak är klar, Tobias Billström som utrikesminister kommer vida överglänsa Ann Linde. Vi kommer inte få se honom stamma ”in svidän vee häv ä sistäm” och inte heller lär han dra skam över landet genom att klä sig i illasittande huckle. Billström kliver in i rollen som en räddare i nöden. Lotta Edholm (L) blir skolminister och även det är ett kliv uppåt jämfört med föregångaren Anna Ekström som ljög om PISA-resultaten.
På det hela känns Kristerssons blå regering trygg och genuin. Men som sagt, glöm inte vilka som egentligen styr: SD-kansliet med den inofficiella statsministern Jimmie Åkesson. Vi önskar nu det blågula styret lycka till! Äntligen kan Sverige börja tillfriskna. Inte en dag för tidigt.
KATERINA JANOUCH
programledare och kolumnist Swebbtv, författare och journalist
