Sverige och svenskarna präglas av en ”statsindividualism”. Staten är som svenskarnas föräldrar. Och sina föräldrar vill man helst inte kritisera. Det säger Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, i Swebbtv. Detta kan förklara hur den ”vettlösa invandringspolitiken” kunde pågå så länge utan öppet motstånd, påpekar han.
Det är i sitt prat i Swebbtv som Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, bland annat diskuterar den svenska statsindividualismen.
– Anledningen till att jag tar upp statsindividualismen är att jag funderar på vad för slags medborgare vårt samhälle fostrar. Kanske är statsindividualismen förklaringen till att svenskar, till skillnad från exempelvis fransmän, har ett sådant förtroende för staten. Vi är alla statens barn. Och man kritiserar inte helst sina föräldrar. Det är ju de som utgör tryggheten i livet.
– Kan det också vara förklaringen till att det tog så lång tid innan det i offentligheten fanns något öppet motstånd mot den vettlösa invandringspolitiken?, fortsätter han. Vi svenskar är inte vana att ta initiativ i frågor som vi definierar som politiska. Det är statens domän, eller kommunens.
Kan detta också vara förklaringen till att svenskar gillar höga skatter?
– Svenskar öppnar gärna sina plånböcker för ett system där staten skyddar individen. Här kommer också begreppet trygghet in. För svenskar är trygghet ett renodlat positivt begrepp. Den svenska staten garanterar individens trygghet. Hela välfärdsystemet syftar till att skapa trygghet.
Men trygghet är inte bara positivt. Det leder till beroende. Och den optimala tryggheten gör livet till en ganska trist livsresa, påpekar Karl-Olov Arnstberg.
– Det är inte fel att man försöker värna om medborgarna. Problemet är proportionerna.
