Jag stack ut hakan häromdan. Vi var några som pratade om hur Sverige fullkomligt havererat på grund av inkompetenta fruntimmer som fyller myndigheter och institutioner, många gånger inkvoterade då innehav av vagina plötsligt förefaller superviktigt (fast kön i de flesta andra sammanhang endast betraktas som en ”social konstruktion”). Jag sa då något kontroversiellt. Att jag faktiskt är beredd att ge upp min rösträtt – om så för bara några mandatperioder! – om det kan innebära att kvinnor stoppas från att fortsätta sabotera vårt land politiskt. Nya siffror visar nämligen samma trend som tidigare, att två tredjedelar av svenska män sympatiserar med SD medan över hälften av svenska kvinnor fortfarande skulle rösta på Socialdemokraterna/Miljöpartiet och vänsterliberala dårar trots att det är den rödgröna politiken som raserat såväl trygghet som välfärd. (Kantar Sifo, oktober 2023). Nu ska ny Rikspolischef utses och jag känner paniken komma krypande. För som grädde på moset antyder nu Jörgen Holmlund, säkerhetsexpert vid Försvarshögskolan och tidigare polisöverintendent, att det ”kanske är dags att utse en duktig kvinna” som Sveriges högste polischef. Jag sa det igår och säger det idag: Snälla, rädda Sverige. Bespara oss fler kacklande känslosåsiga fruntimmer på strategiskt viktiga poster! Jag låter laget gå före jaget, skulle det krävas att jag temporärt offrar min rösträtt för att rädda Sverige så gör jag det.
”Men är du seriös? Menar du att du skulle kunna ge upp din rösträtt för att låta män bestämma politiskt”, undrade min väninna halvt skräckslagen. På kvinnligt vis kände jag efter inuti mig och känslan kvarstod. Den sa mig, jodå. En period av undantagstillstånd, under vilken landet räddas från vaginabärarnas övergrepp då vaginabärarna inte ska få ett dyft att säga till om i politiken vore en underbar lättnad för stackars Sverige. Nog kan jag tänka mig att stiga åt sidan för landets bästa, om min uteblivna rätt att påverka i fria val kunde vara till hjälp. Om det skulle innebära att vi slapp Magdalena Andersson och Annika Strandhäll, Lena Hallengren och Märta Stenevi. Om det skulle resultera i att vi inte hade Anna Borg som VD för Vattenfall och Mari Heidenborg som JK. Om vi kunde befrias från Charlotte von Essen i toppen av Säpo och de övriga kvinnorna inom polismyndigheten. Carin Götblad? Linda Staaf? Den sentimentala polischefen Petra Stenkula i Malmö som blir ledsen i ögat av de kriminellas härjanden eller Emelie Kullmyr, relativt ny polischef i Göteborg, utan minsta ryggmärgsreflex för vad yttrandefrihet innebär, vars inkompetens belönas med ny viktig polischefstjänst … Det var under Kullmyrs “vakt” korankravallerna i Norrköping tilläts spåra ur istället för att det kravallande packet fick smaka lagens långa arm.
För en tid sen skrev jag en debattartikel med rubriken ”Det en gång kloka Sverige dränks numera i en syndaflod av korkade kvinnor – applåderade av kuvade män” och frågade mig hur det är möjligt att Sverige fullkomligt massakrerats av dessa feministiska doktriner där vaginabärare kvoteras in enbart för att de har en vagina. Har inte de flesta samhällena historiskt styrts av åtminstone en gnutta logik och konsekvenstänk? Där man låtit sunt förnuft styra, hellre än känslobaserade sentimentala godhetsresonemang? Inget samhälle med självbevarelsedrift överlåter våldsmonopolet till gråtande mjukistanter. Inget – utom just Sverige. Och se hur det gått.
Polismyndigheten är tyvärr en myndighet som offrats på feminismens och värdegrundsflummets altare. Kvinnornas mentala pogromer är troligen en av anledningarna till att riktiga män flyr från polisen. Odugliga chefer, dåliga villkor samt de sänkta intagningskraven är tillräckligt för att helt sänka vår polismyndighet.
Att polismyndigheten sedan flera år härjas av feministisk politisering är också ett direkt resultat av Dan Eliassons “omstrukturering” (han är visserligen ingen kvinna men förtjänar ändå en egen plats i samhällets eviga skamvrå för sin ohotade plats i mästerskapen hur man på kortast tid förstör myndigheter). Som ett resultat av denna funktionella dumhet har vi berikats med inkvoterade katastrofala kvinnliga polischefer.
Just nu pågår diskussionerna mellan regeringen, SD och polismyndighetens ledning om vem som ska ta över, enligt uppgifter till SVT Nyheter. Redan i februari 2023 krävde SD att Thornberg skulle avgå. Sedan var det dags för samma krav, i juni 2023 efter Farstaskjutningen. ”Det paradigmskifte som vi nu står inför måste genomsyra polismyndigheten. För att utnyttja alla de nya möjligheter som vi nu ger polis och rättsväsende krävs även nytänkande”, skriver Richard Jomshof (SD) i Expressen den 4 oktober. Åter kräver man att polisledningen ska bytas ut och våldsmonopolet återtas.
Mitt förslag har i flera år varit Peter Springare, som hamnade i kylan för att han 2017 sa sanningen om vad Sveriges eskalerande kriminalitet beror på. Jag inser dock att Springare troligen är persona non grata i polismyndigheten då han öppet avfärdar genustrams och värdegrundskäbbel och vill att polisen ska ägna sig åt sina kärnuppgifter utan politisering och idiotiskt mångfaldstänk. Då har jag en annan kandidat: Jale Poljarevius, som nu åter syns som en av de största och viktigaste brottsbekämparna i Sverige. Jale kan både organisationen och vet vad som krävs, han är orädd och av rätt virke, med rötter i Balkan och full insyn i den mångbrottslighet som mångkulturen gett oss.
Tillåt mig att tvivla att det kommer bli ordning på torpet inom Polismyndigheten om vi får dit ännu en toxisk vaginabärare. Våldsmonopolet blir nämligen inte så våldsamt som det krävs när en kvinna blir förgrundsfigur då de svenska mjukiskvinnorna har en tendens att tycka synd om varenda kriminell som kommer deras väg, i synnerhet om det rör sig om en icke-europé som då måste daltas med utifrån de låga förväntningarnas rasism. Att ha en kvinnlig Rikspolischef hade möjligen kunnat fungera om Sverige fortfarande var svenskt, men med tiotusentals grova brottslingar lösa ute på gatorna och dussintals utländska kriminella klaner som styrs av allt annat än feministiskt tänk, så behövs det en stor stark och auktoritär karl vid polisrodret och inte en tant som börjar böla så fort tillfälle ges. Det kvinnligt känslostyrda gnälltänket kommer inte styra upp situationen. Tvärtom kan den komma att förvärras. Så absolut. Jag skippar gärna min rösträtt så att Sverige får en chans att tillfriskna. Priset vore billigt för att få vårt land tillbaka.
KATERINA JANOUCH
programledare och kolumnist Swebbtv, författare och journalist
