Svensk fornhistoria är sedan lång tid en fragmenterad kunskap spridd i mängder av svårtillgängliga arkeologiska rapporter. Arkeogenetiken är bland det mest svårlästa som skrivits inom genren. Det som skrivits längre tillbaka är inte heller en sammansatt bild, utan snarare kompileringar av dessa rapporter, utan att man ens försökt att dra slutsatser. Eller, än värre, att man fortsätter dra samma slutsatser som man gjorde innan alla dessa nya data kom fram, av ren bekvämlighet eller för att det skulle uppfattas som kontroversiellt, och i polemik mot den rådande bilden av hur vår historia sett ut. En bild som satts av antinationalistiska strömningar, och som verkat under ett helt sekel. Steg för steg har historien demonterats, i alla delar där det funnits något som stuckit ut som ’svenskvänligt’, spektakulärt, eller på annat sätt fantasieggande.
De delar av historien man valt att behålla har haft andra syften än att stötta en positiv nationell självbild, ja, det har spenderats en hel del tankemöda i att formulera sig så att just detta undviks. Denna typ av självcensur innebär också att man inte vare sig haft tid eller vilja att knyta samman ens de slutsatser som ibland varit tämligen uppenbara, men framförallt att vetenskapen drabbats av ett slags tankeförbud, när det gäller att hitta sådant i historien som gör den till stöd för att stärka nationell självkänsla. Konsekvensen är förstås inte bara att historien blir slätstruken. Utan att den inte blir korrekt. Det har hänt saker som faktiskt är väldigt ’nationalistiskt positiva’. Och ska man få ett sammanhang så måste även dom med. Som det visar sig, så finns det så mycket sådant att det enklast skulle kunna sammanfattas så att nationalromantikerna från förra sekelskiftet hade rätt – om det allra mesta. Det är vad man lite förenklat kanske kan säga att jag, efter 25 000 timmars arbete, kommer fram till i mitt stora historieprojekt En ny men gammal historia om Sverige.
Naturligtvis är det också mycket mer än så. Den tänkta trilogin (som till slut blev fyra böcker), sträcker sig över stenåldern, med vårt genetiska ursprung som huvudinnehåll via bronsålderns krig och de germanska myterna till den äldre järnålderns enande av Sveariket, under en centralmakt.
Jag har funnit motivationen att skriva böckerna eftersom man som patriot har möjlighet att hitta en mening genom att själv placera sig mellan alla våra föregående generationer, och dom som skall komma. Att det vi har är vi satta att förvalta. Jag menar att alla kan finna en mening i att sprida vår historia, och ge yngre generationer råg i ryggen och en stark självbild: att vara svensk är något att vara stolt över, men för att kunna vara det så måste man ju också veta vad en svensk är.
Magnus Stenlund
Författare
Beställ böckerna i Swebbtvs webbshop:
https://butik.swebbtv.se/?s=stenlund&post_type=product
Se Swebbtvs program i ämnet:
Magnus Stenlund om svenskarnas fantastiska mångtusenåriga historia – Swebbtv Vetenskap 83
Ledaren 314 – Ett 25 000-timmars projekt för Sverige är klart – varför behövs det?
Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.
