Det är åter krig i världen, nära Sverige, dagligen fylls tidningarna med bilder på människor som gråter och hus som brinner och jag minns min barndoms största fasa, att det skulle bli krig i just mitt land. Svartvita journalfilmer från andra världskriget visade förödelsen och jag frös inombords. Mina föräldrar var barn under andra världskriget och därmed var krig allt annat än något abstrakt för mig. En sak jag dock aldrig hörde talas om var arbetsföra män som offentligt skröt om att de inte skulle försvara sitt land ifall krig åter bröt ut och fick ryggdunkningar av sina kamrater för dessa utspel. Jag funderar över hur det kommer sig att kända medieprofiler så ogenerat och liksom njutningsfullt vädrar sin illojalitet i medierna, som om fegheten och bristen på mod vore vackra egenskaper att vara stolt över. Kan de bero på att de är socialdemokrater? Enligt en ny opinionsundersökning från Novus är det bara 55 procent av socialdemokratiska väljare beredda att försvara Sverige om det invaderades av en utländsk makt.
Vad är en riktig man? Om det må tvista de genusfrälste idag. För mig är det lite kort sammanfattat en respektfull individ som använder sin fysiska styrka för goda ändamål. En person som skyddar de svagare, som värnar kvinnor och barn, som utan att gnälla tar sig an även jobbiga och tunga uppgifter. En riktig man tar ansvar och ifall kriget bryter ut skyddar han självklart sitt land och människorna där. Han ställer upp! Han sticker inte iväg. Han armbågar sig inte fram och trampar ner kvinnor och bebisar i sin iver att rädda sitt eget skinn.
Ja, jag är svag för gammaldags gentlemän och riddarideal där styrkan kombineras med vänlighet. En riktig man missbrukar inte sin makt. Men han är inte rädd för att använda sin kraft för att eliminera faror och hot.
Att betrakta diverse utspel i medierna just nu är för mig därför något av en surrealistisk upplevelse. Jag ser hur kända vuxna män, som har egna barn, skamlöst ger uttryck för att de skulle lämna sitt land med svansen mellan benen, för att landet inte är något att försvara? De har inte lust att slåss. De tycker inte deras fädernesland är något att kämpa för. De säger rakt ut att de skiter i sitt land. Det verkar som om de tycker de är roliga, härliga, sköna snubbar när de lite poppigt så där svänger sig med de här åsikterna. Yttrar dem högt. Det verkar trendigt att vara stolt över att man planerar att smita. En annan sak som verkar inne är att göra sig lustig över dem som inte tycker likadant. De som säger sig vara redo att försvara sitt land hånas och betraktas gärna som löjliga. De ”roliga” tuffa mediemännen fnyser föraktfullt över individer som anser det som en självklarhet att gå ut i strid om det skulle behövas. Skrattar åt dem.
Alla får givetvis tycka att krig är vidrigt och onödigt och visst är väl även den tuffaste machoman en liten pojke innerst inne som är rädd för smärta och lidande och utdragen död, för fiender och tortyr och att mista sina nära och kära, men att helt utan eftertanke stoltsera med attityden att det är okej, till och med häftigt, att vägra göra sin plikt om nu det värsta skulle inträffa? Att öppet deklarera att man är redo att bli en desertör eller en riktig fegis som lägger benen på ryggen ifall kriget gudförbjude skulle bli ett faktum?
När blev det trendigt att vädra helt barocka tankar och åsikter? Att vara stolt över hur feg och illojal man är, göra det till en ”cool” och häftig grej?
Kändismännen och vad mainstreammedier återger speglar ett lands tillstånd. Och det är exakt på grund av sån här mental röta som Sverige seglat upp som ett handlingsförlamat och undergivet land, där kravlösheten skapat ett farligt och gränslöst samhälle. Vi har myndigheter och polis som tillåter en ockupation av vårt land, där gäng tillåts styra. Ett lågintensivt krig pågår redan, med ständiga mord, explosioner, våldtäkter, rån och allmän otrygghet. Polisen räcker inte till och är sorgligt underbemannad och har checkat ut mot kriminella klaner som är i numerärt och säkert även vapensmässigt överläge. Vi har åklagare som gärna väcker åtal mot författares åsikter där det är ofarligt, (läs: mot svenskar som är lätta att förfölja) och samtidigt ett rättsväsende som belönar de grövsta kriminella utlänningarna med skyhöga ”skadestånd” trots att det står tydligt för alla att de ljugit… vi har löjligt låga straff för gängkriminella samtidigt som lagliga vapenägare förföljs, trakasseras och plågas trots att de inte begått några brott… vi har ett samhälle där man sviker de mest utsatta samtidigt som man plundrar folket med hjälp av en rent oanständig ekonomisk krigsföring från vår egen regerings håll.
Pojkar ska absolut få gråta, jag säger inte att män inte ska få visa känslor. Men att känna sig tuff, kaxig och rolig genom att pissa i huvudet på alla dem som lagt sina liv för att slåss mot diktaturer och för att försvara sina länder mot ondska och för att skapa den frihet dessa ”män” nu åtnjuter… ursäkta, men jag finner inte ord för det.
Var gärna feg, men var det för dig själv. Stoltsera inte med din ryggradslöshet som om det vore en vacker och fin egenskap. Försök att odla lite civilkurage istället, försök att komma ihåg alla de som stridit för att du och dina barn fått ett behagligt och fritt liv fram till dags dato.
Krigets skugga kommer nog aldrig helt och hållet skingras över världen. Därför är det extra viktigt att komma ihåg dem som gett oss fred, de vars insatser och mod skapat trygghet, demokrati och välstånd. En riktig man skryter inte om att han är en liten räddhare. En riktig man står upp för sitt land. Även om det bara är en fasad och han skakar av skräck där bakom. Men han säger det som krävs. Om inte annat så för att skapa en känsla av styrka. En illusion om så är, men ibland det enda man har.
KATERINA JANOUCH
programledare Swebbtv, författare och journalist, aktuell med satirboken ”Helt Oacceptabelt” som du kan köpa här
