Det pågår ett krig 80 mil härifrån och bilder av människor som ligger döda på gatorna är fruktansvärda att se. Vi lever i en modern och digitaliserad tid men kriget förblir primitivt brutalt och vidrigt, det blir bara värre och värre och brutaliteten framstår som ännu grymmare när bilder blixtsnabbt kablas ut via sociala medier. Sverige brukar kallas fredsskadat och visst är det så efter att ha haft fred i över tvåhundra år, men det är inte hela sanningen. Vi har samtidigt ett lågintensivt krig som i flera år pågått inom vårt land och där vi också haft döda som blivit liggande på gatan, mördade av ett monster som velat vårt folk illa. Fienden här är inte lika definierad, det är inte ett krig organiserat av en yttre makt, men nog kan det kallas ett slags krig som splittrar och söndrar vårt land, som skadar och förstör, som kräver människoliv och som förändrar livet för många för alltid. Idag är det på dagen fem år sedan det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan som krävde fem människors liv och som skadade femton, samt lämnade hela Sverige traumatiserat. Terrordådet var en konsekvens av dysfunktionell politik och dessa konsekvenser ser vi dagligen i vårt land. Förra veckan sköts en vän till mig ihjäl på ett gym i Stockholm, mitt på blanka dagen. Ansvaret ligger hos regeringen och dess handlingsförlamade representanter, som står och pratar strunt i medierna utan att klara av att hantera den galopperande brottsligheten som skakar Sverige. Kanske är det värre än alla krig tillsammans, att de som har ansvaret för ett land står handfallna utan att klara av att se till att befolkningen får leva i lugn och ro när det på pappret faktiskt fortfarande råder fredstid.
Jag minns den 7 april som det vore igår, jag hade bilen den dagen, gjorde ärenden, var sedan på väg hem till Vasastan, när jag fick ett sms om att någon körde ihjäl människor vid Åhléns och att det var kaos. Sedan kom det fler sms, det ryktades om skottlossning på olika ställen i staden och vi uppmanades att hålla oss inomhus, jag kommer ihåg ovissheten och skräcken som grep mig när jag inte fick tag på mina barn och sedan telefonsamtalet från min dotter som inte befann sig i Stockholm, ”mamma, är du okej?” Sociala medier fylldes snabbt av vittnesmål och människor som skrev att de satt sig i säkerhet och sedan började bilderna komma. En kvinna som inte hade någonstans att ta vägen fick vila ut på vår soffa. Hon var i chock, hennes arbetsplats låg i närheten av Drottninggatan och hon bodde utanför stan, men eftersom kommunikationerna skurits av kunde hon inte ta sig hem. Medan hon låg där på soffan samtalade vi, försökte bearbeta och förstå.
”Hur skulle Sverige kunna vara med i något riktigt krig” säger en bekant här och nu, i april 2022. ”Svensk polis vågar inte ens gå in i Rinkeby!” Det ligger en hel del i det han säger och vårt samtal kommer att utspela sig kring det som pågår i världen och samtidigt i vårt land. Det som stör mig kanske mest är politikernas uppgivenhet inför terrorn. Säpo varnar för islamistisk terrorism men det är som om detta är en blind fläck hos dem som har makten över Sverige. I stället för att skydda befolkningen fortsätter man utsätta oss för risker. Man flyger hit IS-terrorister, ger dem gräddfil in i samhället. Inför terrorhot står man och rycker på axlarna. Som om vi i Europa behöver vänja oss vid tanken. Som om terror är något vi måste lära oss att leva med. Att vi även måste leva med att vi har grovt kriminella, som innebär ett hot mot vanliga skötsamma medborgare, som får löjligt låga straff och som går fria på gatorna. Vi har en justitiekansler som ger kriminella provocerande höga skadestånd. Vad var 12-åriga Ebba Åkerlunds liv värt när hon mördades på Drottninggatan? Definitivt mindre än en elevs känslor när den inte blir kallad ”hen”. Ebba Åkerlunds pappa fick först bara 60 000, ett belopp som 2019 höjdes till 100 000. Men den hen-kränkta eleven fick 150 000 för sitt lidande. Och en dömd tortyrvåldtäktsman som förstört livet för två kvinnor fick förra året 840 000 av justitiekansler Mari Heidenborg. Det är tre gånger högre än hans offer, som fick 275 000 respektive 225 000. Våldtäktsmannen kan dessutom inte utvisas eftersom han ”riskerar” militärtjänstgöring i Syrien. I juni 2019 gick en 19-årig kille till oprovocerad attack mot en ung kvinna i Malmö. Händelsen filmades och hamnade i sociala medier. Gärningsmannen har dömts till sammanlagt 5,5 års fängelse, inte bara för misshandeln utan även för narkotikabrott. Men vad är detta, hur kom det sig att sådana attacker blivit något av en pervers trend? I riktiga krig vet man med större visshet vem fienden är. I Sverige kan vem som helst bli utsatt, i princip när som helst. Politikerna och rättsväsendet är som grädden på moset folkets egna fiender. Man vänder ryggen åt offren och belönar gärningsmännen. Man daltar med de kriminella samtidigt som man förföljer de svenskar som vågar kritisera systemet. Man skapar gräddfiler åt extremister och låter högljudda vänsterliberaler diktera villkoren för att det dysfunktionella systemet, som faktiskt möjliggör terror, ska upprätthållas och finnas kvar.
Det är krig 80 mil ifrån oss men Sverige har sitt eget inofficiella krig, ett krig som aldrig kommer stå i historieböckerna med ett startdatum och med namngivna generaler och anfallsstrategier, kriget som innebär att många tjejer inte vågar gå ut ensamma och att föräldrar sitter med klump i magen när deras tonåringar ger sig iväg för de vet aldrig ifall de kan bli rånade, förnedrade, hånade och slagna förvandlas till något slags kollektiva erfarenheter som inte kan dokumenteras som anfall eller utkämpade slag, trots att dessa aggressioner när de väl sker stjäl sina offers människovärde och lämnar djupa sår för all framtid. ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott” heter en studie vid Lunds universitet av Petra Åkesson som kom redan 2005, där unga invandrarkillar berättar om att de speciellt riktar in sig på etniska svenskar och att de tycker att ”svenne” är feg och rädd och att det känns bra att förnedra svenska offer just därför. I Sverige anser politikerna att alla behöver värnas, utom det svenska folket. Konsekvenserna är att otryggheten brer ut sig, liksom en nationell osäkerhet. Varför är svenskars liv och hälsa ingenting värt? Varför är det nästan förbjudet att värna de etniskt svenska medborgarna, att ställa sig på deras sida? Men kanske är det en spegling av att man inte vill kännas vid att det ens finns något som är svenskt. Vi har en kulturminister som på allvar verkar tro att kebabpizza är det svenskaste av allt. Man talar gärna om andra länders nationella identitet – utom den svenska. Samtidigt låtsas man som om våldet och klankriminaliteten ”alltid” varit en del av det svenska samhället.
”En skjutning om dagen i år – blodigaste någonsin” utropar rubriken hos Omni och den korta texten sammanfattar årets första tre månader, i genomsnitt en skjutning om dagen, rekordmånga som dödats, totalt 89 bekräftade skjutningar i polisens preliminära statistik. Och då har vi inte tagit med allt annat, knivhuggningarna och rånen och våldtäkterna och överfallet på ICA i Oskarshamn, enligt källor var det en machete som användes … ett vapen som tills för några år sedan knappt fanns i Sverige. Fredsskadade, jag vet inte längre, kanske börjar Sverige bli mer och mer skadat av annat, bedövat och normaliserat in i ständiga våldsamheter. Fem år har gått sedan terrorn på Drottninggatan. Jag önskar att våra politiker hade lärt något, att utvecklingen gick åt rätt håll. Tyvärr säger statistiken något annat.
KATERINA JANOUCH
programledare Swebbtv, författare och journalist, aktuell med satirboken ”Helt Oacceptabelt” som du kan köpa här
