Nu när 2021 går in i de sista flämtande timmarna har jag funderat på hur jag bäst skulle kunna sammanfatta året som vi nu lägger bakom oss. Och jag kommer främst fram till en dominerande känsla: Att den regering som styr Sverige är en riktig katastrof. Och att de helt slutat att ens låtsas att de försöker arbeta för folkets bästa. Hur ska man annars förklara att en bunt inkompetenta bimbos fattar beslut som är avgörande för Sveriges framtid, och gör det riktigt illa? Hur ska man annars tolka det faktum att våra beslutande politiker slutat respektera lagar och förordningar och att de med full fart kör över demokrati, yttrandefrihet och våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter? Att de monterar ner allt det som varit bra med vårt land och bereder väg för ett trasigt och destruktivt samhälle?
Magdalena Anderssons nya regering är full av individer som troligen skulle fått sparken med omedelbar verkan om det rörde sig om ett vanligt företag. Men nu handlar det om en socialdemokratisk regering och då går det bra att låta hårfrisörskan Strandhäll fatta viktiga beslut om energipolitik och musiklärarinnan Hallengren (som aldrig ens jobbat i skolan) predika medicinsk apartheid för folket. Regeringens figuriner är ett inkvoterat gäng vars främsta kvalitéer är att de blint lyder sin stora füh… förlåt ledare. Avståndet mellan socialistdockorna i Rosenbad och folket som dyrt får bära konsekvenserna av den destruktiva politiken har nog aldrig varit större. Inte ens när Löfven styrde var det lika illa.
2021 var året som inleddes med fulvinklad rapportering om händelserna i USA med den pajasartade stormningen av Kapitolium. Framåt mars drabbades Sverige av ett terrorliknande dåd i lilla Vetlanda, där en afghan löpte amok och högg ner människor, något som givetvis skulle förmildras och ursäktas av ljugande mainstream-medier. Under sommaren tilltog politiskt kaos med Löfvens sorti och Annie Lööfs krumbukter, samt Miljöpartiets alla märkliga utspel där man mer och mer förstod att detta inte kunde röra sig om friska människor. Fokus har alltmer kommit att ligga på vit hudfärg i Sverige. Många av oss vaknade om morgnarna och tänkte att nu, nu kan det inte bli värre. Men det blev det. Gränser för vad man trodde var möjligt passerades gång på gång och många gånger fick man nypa sig i armen för att försäkra sig om att man inte drömde. Känslan av att befinna sig i ett dårhus tilltog och med den en frustration över sakers tillstånd.
En av de värsta enskilda händelserna som berörde mig och många andra extremt illa var justitiekansler Mari Heidenborg som tidigare i höstas gav 840 000 i ”skadestånd” till en dömd tortyrvåldtäktsman – trots att detta inte alls var något hon behövde göra. Tvärtom hade Heidenborg kunnat slå fast att tortyrvåldtäktsmannen inte skulle ges ett öre och det skulle varit helt enligt rådande lagstiftning. Men denna socialdemokratiska feminist valde alltså att belöna en bestialisk sadist som förstört två kvinnors liv med pengar som de flesta vanliga knegare bara kan drömma om. Trots att hon ifrågasatts offentligt valde hon att med näbbar och klor försvara sitt beslut. Det uppdagades också att hon slängt underlaget till jätteskadeståndet. Precis som alla andra sossar som slipper ta ansvar för sina katastrofala beslut behövde inte heller Heidenborg ta konsekvenserna av spottloskan hon levererat mot de svenska skattebetalarna. Jag hoppas att framtiden ska utkräva ansvar av sådana individer som Heidenborg.
För mig är Heidenborgsyndromet större än ett enskilt skadestånd. Detta anmärkningsvärda beteende är symptomatisk för hela den socialdemokratiska politiken som styr Sverige. Man belönar förövare, ofta utländska, och vänder ryggen åt alla de offer som därmed bestraffas dubbelt, först genom själva brottet och sedan genom att politikerna bokstavligen pissar i deras ansikten. Faktum är att det av socialdemokratin genomsyrade rättsväsendet upphört att fungera som det ska i Sverige. Genom en prejudicerande dom 2019 blev det svårare att utvisa dömda utlänningar trots att de begått grova brott i Sverige. Vi är många som frågar oss varför det är så?
Nu så här vid årets slut funderar jag en hel del på hur det kommer att gå för ett land där allt fler känner ett stigande förakt för regeringen. På sociala medier tar det sig uttryck i att människor allt oftare vädrar sin ilska och besvikelse. Allt fler börjar genomskåda maktmissbrukets fasad och ifrågasätta vad som pågår. Det handlar inte bara om att folk knappt har råd längre att betala sina elräkningar eller ta bilden på grund av de sanslösa bensin- och dieselpriserna. Det handlar i allt större utsträckning om den huvudlösa och ologiska hanteringen av den så kallade coronapandemin, där Lena Hallengren vädrar rent fascistiska tankegångar då hon i teve uttrycker att man ska kartlägga människor som valt att inte ta de statligt påbjudna sprutorna. I mars 2022 ska enligt regeringens utsago i SVT oinjicerade kartläggas och jagas. Restriktioner som annonserades före jul har inte längre med folkhälsa att göra, det är rent maktmissbruk och en konsekvens av att man monterat ner vården. Allt prat om naturlig immunitet är som bortblåst, nu ska alla ta minst tre sprutor oavsett medicinsk status i övrigt. Sverige följer slaviskt påbuden från EU och dess överstehöns i Bryssel, som predikar sprutfrälsning till samtliga världens medborgare.
Hur kan man ens respektera en regering som våldför sig på sitt eget folk? Hur kan man lita på någon som står och blåljuger folket rätt upp i ansiktet? Här har medierna ett stort ansvar, då de inte ställer politikerna till svars. Istället har man ett samarbete där de vanvettiga politiska besluten skyddas av kollaboranterna i statligt finansierade medier, däribland public service som enligt uppdraget ska rapportera sakligt men som i själva verket är en vänstervriden megafon med miljöpartistisk personal. All kritik mot till exempel regeringens hantering av coronapandemin buntas samman som ”antivaxx” och smutskastas på samma sätt som tidigare kritik av den destruktiva migrationspolitiken, där de som ifrågasatte blev stämplade som rasister. Därmed stryps debatten och fältet står fritt för totalitära krafter.
Det som skrämt mig kanske mest under året som gått är hur väl våra politiker lyckats polarisera landet. Hur väl taktiken att skapa syndabockar fungerar. Hur lite människor lärt av historien. Hur lättledda människor är. Hur blint de fortfarande litar på att staten vill dem väl. Hur de fortsätter rösta på de politiker som misshandlar och förnedrar dem. Hur naivt de vågar lita på att de politiker som krossat vårt väl fungerande samhälle, ska lyckas laga det. Det kanske mest chockerande är att opinionssiffrorna för socialdemokraterna tycks ha stärkts trots den katastrofala hösten och den försämrade situationen i Sverige.
Men jag ska inte måla allt i mörka färger. Ljusglimtar finns. Miljöpartiet verkar vara på väg bort från makten en gång för alla, vilket kommer leda till att Sverige har en chans att tillfriskna. Allt fler har börjat vakna upp ur törnrosasömnen och vågar ifrågasätta vad som pågår. Det ger hopp för framtiden, att allt fler öppnar ögonen. Runtom i världen växer motståndet mot tyranniska regimer och despotiska politiker. Woke och dess politiska korrekthet ifrågasätts allt mer. Fler och fler kändisar vågar ta bladet från munnen. Deplattformeringskulturen är inte ett lika effektivt vapen mot den fria debatten. Vi befinner oss snart på the tipping point när tillräckligt många får nog för att ett paradigmskifte ska bli möjligt. Jag säger bara en sak, de som skapat ett kallt och laglöst land, ska inte tro att de sitter säkert. Historien visar att alla tyranner faller förr eller senare, och det är med den tanken i hjärtat jag väljer att möta 2022.
KATERINA JANOUCH
programledare Swebbtv, författare och journalist, aktuell med satirboken ”Helt Oacceptabelt” som du kan köpa här