Den svenska marinen eller flottan som det också kallas, fyller 500 år nästa år, något som Försvarsmakten uppmärksammat. Den svenska flottan grundlades under Gustav Vasa i organiserad form. Flottor byggde länge innan det på uppbåd och var således ingen utpräglad professionell organisation.
Försvarsmakten uppmärksammar i år att det är 500 år sedan svenska marinen grundlades i dess modernare form. En svensk marin stridskraft har däremot existerat även innan 1522 och marinens ”födelsedag” är således omtvistad. Innan Gustav Vasas marina stridskrafter organiserades i en moderniserad version hade föregångare till detta existerat. Under vikinga- och medeltiden organiserades flottan i ledungen. En krigsorganisation som byggde på att när kungen kallade skulle stormännen ställa upp med såväl markstridskrafter som transport- och krigsskepp.
Under vikingatiden utnyttjades detta maximalt när de nordiska småkungadömena genom aggressiva krigs- och plundringståg spred ut sig över stora delar av kontinenten. De nordiska långskeppen var fruktade och för sin tid mycket avancerade. De klarade av att passera oceaner, men också segla upp för älvar och åar. Upptäckten av Amerika var det islänningen Leif Eriksson som stod för med långskepp och inte Christoffer Columbus med karacker.
Redan 1350 förbjöds det att fällas ek, vilket öronmärktes för att bygga fartyg med. År 1832 planterades det 300 000 ekar på Visingsö. Planeringen sträckte sig mer än hundra år in i framtiden och när väl ekarna på Visingsö var redo att användas, 1975, byggdes inte längre örlogsfartygen i trä utan stål. Idag är ekskogarna på Visingsö istället en populär turistattraktion.
Från början utkämpades sjöslag mer i likhet med fältslag, bordningar var det normala när man stred med långskepp mot varandra. Vart eftersom artilleriet utvecklades blev de mer klassiska slagen vanliga, där skeppen radade upp sig och sköt bredsidor mot varandra. Efterhand började även det som kallades för skärgårdsflottan utvecklas, där man återigen började använda fartyg som drevs med både åror och segel i större utsträckning. Dessa skepp utvecklades efter hand och en mängd varianter togs fram med specialiserade egenskaper, till skillnad från de stora örlogsfartygen som slogs på öppet hav var dessa tänkta att manövrera i skärgården. Dessa skepp hade mer fokus på manöverförmåga än eldkraft.
Efterhand utvecklades nya skeppstyper i stål som hade kanoner i torn, dessa fick också bättre möjligheter att understödja markstridskrafter om de anföll relativt nära kusten. Detta då räckvidden för kanonerna successivt ökade. När stridsflyget gjorde entré i den marina stridsmiljön, blev fartygen tvungna att beväpnas med luftvärnskanoner med lägre kalibrar men med högre eldhastighet. När sedan robotar började användas blev räckvidden för örlogsfartygen ännu större. Idag kan örlogsfartyg beskjuta varandra på så långa avstånd med dessa robotar att de inte ser varandra. Fortfarande finns kanoner ombord på svenska fartyg, de kallas idag för allmålskanoner och ska kunna beskjuta såväl andra fartyg, som stridsflyg och markmål.
Från 1522 då Försvarsmakten räknar den moderna marinens födelse var en annan viktig uppgift att säkra handelslederna, då handeln till sjöss exploderade och piratverksamheten likaså. Säkra handelsleder från piratangrepp sker även i modern tid, där svenska marinen bland annat deltagit i att jaga pirater vid Afrikas horn.
Den svenska marinens födelse var ett faktum när Gustav Vasa köpte in tio örlogsfartyg 1522 från Lübeck som var den ledande staden i Hansan, som då var en rik och mäktig handelskartell som bestod av flera tyska städer längs med Östersjön.
