För mig är det oerhört tydligt att det kommer att bli ett nordiskt krig efter att Sverige har gått med i Nato.
Tänkesättet går inte ihop att Sverige blir säkrare med ett Natomedlemskap,
när ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, har sagt att Sverige bör förbereda sig för krig.
(Folk och Försvar den 7 januari 2024)
”Det kan bli krig”, sa han.
Jag blir betänksam.
Har jag varit lika övertygad tidigare,
och vad hände då?
Jo, faktiskt.
Jag minns att jag satt på Tunnelbanan någon gång på 1990-talet och betraktade människor runt omkring.
Jag minns att jag kom i samspråk med någon och vi delade samma syn.
Vi talade om ”Den invanda hjälplösheten”.
Det började med att Kjell Olof Fält, socialdemokratisk finansminister, avreglerade Sveriges ekonomi i november 1985.
Ingvar Carlsson tillträdde som statsminister 1986 efter mordet på Olof Palme.
Han tappade snabbt greppet över ekonomin och försökte införa prisstopp, lönestopp och strejkstopp i februari 1990.
Det är fascismens metoder för att bringa ordning.
Carl Bildt vann valet 1991.
Den 16 september 1992 införde Riksbanken 500 % ränta för att hindra kronans fall.
LO och näringslivet fick ett par dagar på sig att skydda sina tillgångar.
Svenska folket fick ta den ekonomiska smällen.
En halv miljon blev arbetslösa.
Konkurs följde på konkurs.
Vanmakt rådde över landet.
Jag minns en stor tillställning jag var på 1995.
Massor med bord.
En vid vårt bord svarade på en fråga vad han sysslade med.
”Jag är arbetslös”, svarade han.
Alla blev tysta.
Vi visste vad det innebar.
1995.
Göran Persson räddade Sveriges ekonomi.
Men en känsla av vanmakt rådde över Sverige.
Den som blev arbetslös förtidspensionerades.
Förtidspension verkade vara Sveriges vanligaste yrke under slutet av 1990-talet.
Det var då Moderaterna myntade uttrycket:
”Den invanda hjälplösheten”.
Alla förlitade sig på stat och kommun.
Fanns ingen initiativkraft någonstans.
Vi talade om det på tunnelbanan.
Det var därför Socialdemokraterna förlorade valet 2006.
Fanns inga lösningar.
Ingen berättelse om framtiden.
Sverige var viljelöst.
Ungefär samma känsla har jag nu.
Det är som om vi alla viljelöst går på led mot undergången.
Jag befarar att Ryssland kommer att sätta en atombomb över Stockholm.
Inte Gotland som många tror.
Där befinner sig Nato.
Det är inte Nato som Ryssland vill slå ut.
Det är Sverige som måste oskadliggöras för att stoppa en konflikt.
Jag försöker förstå hur Nato tänker.
USA vill knäcka Ryssland med hjälp av Nato.
I Estland finns en ukrainsk situation.
Estland har 1,3 miljoner invånare.
Omkring 300 000 är ryssar.
En majoritet av dem solidariserar sig med Ryssland.
Situationen är något liknande i Lettland.
Om det blir ett krig, vilket Carl-Oskar Bohlin räknar med,
så beror det på territoriella motsättningar i Östersjön.
Sveriges territorialvatten sträcker sig 12 nautiska mil utanför kusten (22 km).
Varje land kan själv utöka sitt territorialvatten till 18 nm (33 km).
Gör Sverige, Danmark, Estland och Finland samma sak så blir Östersjön begränsad för ryska fartyg.
När det sker om 10 år så kan ni själva räkna ut vad Nato har på gång.
Passagen i Öresund mellan Sverige och Danmark, kontrolleras av Danmark.
Inför Danmark restriktioner så är det ett tydligt tecken på ofred.
Nato hoppas antagligen på, att en gång för alla, kunna splittra Ryssland i flera olika länder.
Finland, Estland, Lettland och Sverige blir uppmarschområden.
Situationen påminner om Ukraina.
Fortsätt att diskriminera ryssar i Baltikum.
Hindra rysk sjöfart.
Det är då jag tror att Ryssland kan sätta en atombomb över Stockholm.
Det är en risk som jag tror att USA och Nato är beredda att ta.
Nå, hur löste Sverige den invanda hjälplösheten hos svenska folket som uppstod under 1990-talet?
Jo, man splittrade landet 2010 då medierna med Robert Aschberg, Anders Lindberg och Public service anklagade svenska folket för rasism.
Hjälplösheten övergick till apati och rädsla som ännu sitter djupt hos många.
Det verkar inte finnas någon självbevarelsedrift över huvud taget hos svenska folket.
Många till och med hetsar fram att vi ska bli ett lydland under USA:s intressen.
Samma känsla av hopplöshet över Sverige som jag kände 1995 känner jag i dag 2024.
Vi kan alla själva bedöma hur Sverige har utvecklats mellan de åren.
Stefan Torssell på Facebook 4 mars -24
