Könshormonet testosteron har en enorm inverkan på en rad beteenden, inte minst vid beslutsfattande. Studier visar att människor som har hög basalnivå av hormonet har en ökad tröskel för konflikt, rädsla, stress och hot. Det finns också studier som pekar på att en person med relativt hög testosteronnivå har en större benägenhet att fatta beslut grundat på egen övertygelse snarare än baserat på vad andra ska tycka.
Män och kvinnor är olika på många sätt (tur är väl det), där våra genetiskt kodade hormonnivåer har en stor inverkan på våra beteenden. Detta blir tydligt när man talar om hur man hanterar oönskade beteenden hos andra individer. Kvinnor är mer benägna att uppmuntra till önskade beteenden medan män har en större tendens att vilja bestraffa oönskade. Lågaffektivt bemötande i den ena änden vs repression i den andra.
För människoartens överlevnad är båda dessa två egenskaper oumbärliga och spelar en stor roll inom familjen – inte minst vid barnuppfostran.
När det däremot handlar om att hantera våldsamma, aggressiva unga män står sig det lågaffektiva bemötandet slätt. Det kan till och med vara kontraproduktivt, där avsaknad av gränssättning som är adekvat för situationen skapar frustration och ännu mer aggressivitet. På mottagarsidan uppfattas lågaffektivt bemötande – det som inte sällan kallats saft och bulleåtgärder – som en svaghetssignal som alienerar än mer. Den som utövar lågaffektivt bemötande underkastar sig det aggressiva beteendet.
Inom svenskt rättsväsende, dvs den funktion i Sverige som ska tillse att skyldiga personer får straff som avskräcker mot ny brottslighet, bidrar till upprättelse för brottsoffer samt inkapaciterar brottslingar och skyddar oss andra består idag av en bedövande stor andel kvinnor. Vi ser det inte minst hos Åklagarmyndigheten, där 66% av alla åklagare är kvinnor (av alla anställda inom myndigheten är siffran 73%). Vänder man sig vidare till Regeringskansliet så ser man att 69% är kvinnor i justitiedepartementet. Om det värsta händer med fientlig aggression från främmande makt och kriget står för dörren, ska nödvändiga förberedelser och förutsättningarna för ett effektivt försvar ha utarbetats av försvarsdepartementet, som består av 55% kvinnor.
Jag skulle vilja påstå att kvinnors förmåga att förstå – och sätta in lämpliga åtgärder mot – manligt våld och dess mekanismer är ytterst begränsad. Alltför ofta ser vi hur polisen backar i våldsamma situationer och visar sig underlägsen, som t.ex. under korankravallerna, vilket bara resulterar i att motståndarna flyttar fram sina positioner. Det har också kommit fram att kriminella klaner och gäng har lyckat infiltrera polismyndigheten genom att manliga klanmedlemmar har etablerat relationer med kvinnliga poliser.
Korankravallerna var en våldshandling mot Sverige där jag har svårt att tro att speciellt många svenskar känt upprättelse i dess efterspel. Där försatt polisen, med de kvinnliga polischeferna, en gyllene chans att visa vem det är som de facto har våldsmonopolet i Sverige. Efter den och många andra liknande händelser är det svårt att riktigt ta polisen på allvar och tro att de kommer lösa några problem, speciellt inte med rikspolischef Petra Lundh i spetsen som gjort tydligt att hon i sin tjänst inte kommer jobba någon övertid.
Men det finns väl kvinnor som skulle vara kapabla att lösa problemen med grova våldsbrott betydligt bättre än många män visat prov på? Ja absolut, men det är kvinnor som i större utsträckning har ett typiskt manligt tankesätt, på samma sätt som de undfallande männen har ett typiskt kvinnligt.
När Salwan Momika blivit mördad åkte SVT ut till Södertälje för att intervjua lokalbefolkningen om mordet. En sådan intervju blev viral då en kvinna, iförd jacka med Södertälje kommuns logga, sade att Momika nog ”bott i fel område, eftersom han inte respekterade muslimer och koranen, vilket blir jättejobbigt för dem”. Även om kommunen gått ut efteråt och bedyrat att kvinnan inte uttalade sig i tjänsten, och att alla är välkomna till Södertälje eftersom ”allas lika värde”, så visar detta som så ofta förr att det finns en massa människor som bor i olika områden som tror att svensk lag inte gäller där. Att det är kulturella enklaver med egen rättsordning.
Mot den våg av våld som sköljer över Sverige, och i synnerhet klanerna som många gånger ligger bakom den, finns det bara ett språk som fungerar – att hävda våldsmonopolet och visa vem det är som bestämmer över hela Sveriges territorium. Ju längre man väntar med det, desto hårdare kommer man behöva ta i sedan. Polisen har fått mandatet att göra det och måste göra det. Och den måste använda ett språk som inte kan misstolkas – långt ifrån det lågaffektiva gensvar på hotfulla situationer vi sett hittills. Allmänheten har i en historisk kontext i princip givit ifrån sig sina vapen, så polisen kan inte välja. Sätt igång. Se till att ni är bemannade för att göra er uppgift!
Mikael Willgert
Chefredaktör, Swebbtv
