Jag är förhållandevis ny inom politiken även om jag under några år har jobbat som expert inom Regeringskansliet under den förra borgerliga regeringen. Jag såg efter valet med spänning och entusiasm fram emot att som ny riksdagsledamot få möjlighet att påverka Sveriges utveckling vad gäller inte minst klimat- och energifrågor.
Vad jag emellertid inte hade helt klart för mig från början var att man i riksdagsarbete uppenbarligen ska vara försiktig med att använda sig av den kompetens man som expert har tillskansat sig genom ett tidigare professionellt liv utanför riksdagen. Jag skulle närmast passa mig för att tala sanning i talarstolen. I stället förväntas man som politiker att hålla tyst om de viktigaste och mest livsavgörande frågorna. Anledningen till mitt engagemang i politiken var likväl förhoppningen att kunna bidra med min kompetens och erfarenhet inom framför allt energi och klimat.
Jag har en lång erfarenhet från ledande befattningar inom energibranschen, från bl.a. Statkraft, Vattenfall och Fortum. Sverige står inför en stor utmaning att återuppbygga ett raserat energisystem och min önskan har varit att applicera ett mer tekniskt än dagens politiska perspektiv på energisystemet. Fokus måste flyttas från politiska önskedrömmar till den tekniska verkligheten. Sverigedemokraterna har inom energipolitiken varit långt före övriga partier, vilket också var anledningen till att jag valde just det partiet för mitt politiska engagemang.
Klimatfrågan anses idag vara en ödesfråga som motiverar stora förändringar av samhället. En av mina starkaste drivkrafter handlar här om att söka motverka skrämselpropagandan om jordens och mänsklighetens undergång som sprids i samhället. Inte minst upprörande är det när barn och ungdomar vilseleds i tron på att ökningen av koldioxid i atmosfären leder till katastrof för vår planet. En skrämselpropaganda som förekommit i tio års cykler sedan 1970-talet. Skrämseln i sig själv är en mycket allvarlig konsekvens av klimatalarmismen och förödande för den enskilde liksom för hela samhället.
De senaste åren har jag därför ägnat åt att försöka förstå vetenskapen bakom klimatfrågan såsom den kommer till uttryck via FN:s klimatpanel IPCC. Då finner man bl.a. att det är en stor skillnad mellan vetenskapens osäkra uttalanden och politikernas tvärsäkra. Jag har därför skrivit boken Sunt förnuft om Energi och klimat, där jag tar utgångspunkt i data och observationer från det stora vetenskapliga arbete som ligger bakom IPCC:s senaste rapporter.
Trots att jag refererar till IPCC:s vetenskapliga underlag, blir jag kallad ”klimatförnekare” av regeringens företrädare, bl.a. av utbildningsminister Mats Persson.
Perssons uttalanden säger dock mer om hans egen brist på kunskap om det vetenskapliga underlaget till IPCC än om mig. Genom hans uttalanden, exempelvis i tidningen Fakta och Framsteg, där han anklagar mig för faktaresistens, har han också refuserat en lång rad av globalt mycket meriterade professorer/experter inom olika klimatområden som okunniga. Att vi har en utbildningsminister i Sverige som inte ens förstår själva drivkraften i vetenskapen, dvs. att avvika, vara oense – tes/antites/syntes – är i sig anmärkningsvärt då det är så vetenskapshistorien ser ut.
Tänk att det kan vara så farligt att intressera sig för hur ett vaccin har fungerat, i synnerhet när detta bygger på en oprövad teknik men likväl har spridits till större delen av befolkningen. Hur kan utbildningsministern se det som kontroversiellt att jag försöker förstå vilka slutsatser vetenskapen nu drar, två år efter det att kampanjen inleddes. Även inom detta område använder han epitet som ”förnekelse” och ”kunskapsförakt”. Är det inte vår skyldighet som politiker att stå upp för och hörsamma alla dem i vårt land som har farit illa? Att söka kunskap och utveckla oss som politiker är väl en skyldighet?
Läkare, forskare och professorer som tar sig tid att åka till konferenser runt om i världen för att dela med sig av sin specialistkunskap är enligt Mats Persson inte värda att ens lyssna till. Vår utbildningsminister med ringa kunskap i ämnet kallar dem kunskapsförnekare eller konspirationsteoretiker. Precis här förstod jag skillnaden mellan att vara minister och en kunskapssökande politiker.
Det faktum att den liberale utbildningsministern Mats Persson nu tar ytterligare ett steg och går så långt i sitt etiketterande att han påstår att jag ger stöd åt förintelseförnekelse. Det är mycket allvarligt och det är att gå ett steg för långt i den smutskastningskampanj som både han och hans partiledare Johan Persson ägnar sig åt. En gräns har nu passerats för vad jag accepterar.
Sverigedemokraterna stöttar regeringen genom Tidöavtalet men jag hade förväntat mig att mitt parti tog avstånd mot dessa avskyvärda påhopp som liberalernas främsta företrädare gör sig skyldiga till. De anklagar mig för att stödja dem som förnekar eller förringar ett fruktansvärt folkmord på 6 miljoner judar. I lagens mening är detta att likställa vid grovt förtal.
Mats Persson skriver bland annat följande på Twitter:
Widding visar prov på ett kunskapsförakt som inte anstår en riksdagsledamot. Det är allvarligt att ge stöd åt konspirationsteorier om klimat, vaccin och förintelsen. Hon måste nu visa att hon står upp för vetenskap.
Trots detta förtal väljer Sverigedemokraterna att inte kommentera frågan i media. Men tystnaden talar sitt tydliga språk. En gräns har nu passerats även här.
Jag har därför bestämt mig för att lämna partiet. Jag upplever däremot att jag har ett starkt stöd hos väljarna och inte minst från alla dem som har personkryssat mig. Så länge jag kan göra nytta i Riksdagen, kommer jag att sitta kvar med ambition att fokusera på tre viktiga frågor:
1) Bidra till en mer nyanserad klimatpolitik.
2) Bidra till att öka förståelsen för vindkraftens miljökonsekvenser och ineffektivitet.
3) Bidra till att Riksdagen diskuterar konsekvenserna för Sveriges suveränitet av WHO:s planer på att utöka sitt mandat.
För dessa frågor hoppas jag kunna söka stöd i kammaren över partigränserna och ser fram emot att deltaga i intressanta debatter i kammaren framöver.
Elsa Widding
