Vad är det som driver Sveriges journalister? Varför har frågor som massinvandring och demografi mörkats genom åren? Detta diskuterar Gunnar Sandelin och Pär Ström i ett nytt avsnitt av Fjärde statsmakten i Swebbtv. Ingen av dem vill använda ordet ”ondska”, utan tror mer det handlar om en masspsykos, karriärmöjligheter och feghet. En identitet och social samvaro som blir så stark att det inte ens senare i livet går att backa.
Pär Ström är civilingenjör men mest känd för sin kritik mot den svenska extremfeminismen, eller för sin kamp mot ”manshatet”, som han själv kallar det.
I Swebbtv berättar han hur journalister började avsky honom så fort han tog bladet från munnen om feminismen. 2007 skrev han en bok som heter ”Mansförtryck och kvinnovälde”.
– Jag blev ett hatobjekt för hela journalistkåren. Det visste jag skulle hända. Men jag kunde inte hålla mig. För nu fan räcker det. Det fick vara nog med manshatet, förklarar han.
Gunnar Sandelin var först socialarbetare och socionom, men blev senare journalist och började jobba på SVT. Han har även jobbat som presschef på BRIS.
2008 skrev han en artikel i DN om hur journalisterna mörklägger sanningen om invandringen, och då bröt helvetet lös.
– Då var det kört för mig på arbetsmarknaden, säger han.
Sandelin började även studera statistik kring invandring och demografi. Han trodde att andra journalister skulle vara intresserade av fakta kring detta, men så var det inte alls. Han valde dock ändå att tala ut.
– Massinvandring förändrar allt. Demografin är irreversibel, oåterkallelig, påpekar han.
Vidare berättar Gunnar Sandelin att så gott som alla på journalisthögskolan var kommunister och socialister när han pluggade där. Sedan har idéerna transformerats.
– De har muterat in i kulturmarxism med en helt annan agenda, men följer ett liknande mönster, även om det idag är intersektionellt. Det är inte en socialistisk arbetarklass som ska kapa en bourgeoisie som spelat ut sin historiska roll, utan vänstern hittar hela tiden på nya offergrupper.
– I Sverige kom postmodernismen in via kulturredaktionerna och litteraturen, mer än i det politiska livet. Sen sipprade det in i samhällskroppen, förklarar han senare i samtalet.
Och på 1970-talet förändrades den svenska politiska synen på invandring.
– Det var en helt oväntad utveckling. Vem hade trott på en om man då sade att Sverige under 2000-talets två första decennier skulle bevilja över två miljoner uppehållstillstånd? Folk hade trott att man inte var riktigt klok. Men verkligheten har en ofantlig förmåga att förvandla sig till det totalt oförutsebara, säger han.
Enligt Gunnar Sandelin fanns det under Olof Palmes socialdemokratiska regering en idé om att skapa en public service som var vänster. Detta för att politiskt kunna positionera sig mer åt det hållet. Detta sitter sedan i väggarna, påpekar han, och det fanns på den tiden en ”marxistisk grundton” inom public service men även i vissa andra medier.
Och det är väldigt få andra journalister som gjort som honom, alltså vänt den politiskt korrekta journalistkåren ryggen. Detta kan han ännu beskåda bland tidigare journalistkollegor.
– Många vågar inte ens göra tummen upp på sånt jag skriver på Facebook. Det finns en beröringsskräck. Och detta är fast manifesterat i deras identitet, fortsätter Gunnar Sandelin och påpekar att detta beteende kan följa med journalister ända in i pensionen.
– Det är en för hård prövning att studera förljugenheten i sitt eget yrkesliv, säger han.
Men hur går det till när journalister försöker hänga ut någon?
– De är väldigt inställsamma när de ringer upp, förklarar Pär Ström. Meningen är att man ska börja prata mycket. Man ska känna sig som kompis med journalisten så man säger för mycket. Det sker ”off guard”, så att säga. Sen blir man kanske inbjuden till någon debatt i tv. Då är det också väldigt trevligt på telefon. Men när man väl kommer dit så kommer smockan i första sekunden. Jag visste ju att jag skulle bli impopulär, men de här knepen hade jag inte lärt mig då. Ett annat knep var att förnedra mig. Vulgära, grova, nedlåtande saker, ofta med könsinriktning.
Efter detta har Pär Ström helt tappat förtroendet för journalistkåren.
– Och jag kommer aldrig ha förtroende för dem igen, säger han. Våra motståndare argumenterar ju inte längre, utan de ska krossa livet på den som säger emot. Hela jävla livet ska krossas och personen ska bli av med jobb och inkomst, fru eller make, vänner och släktingar. Allt.
Sedan riggas också tv-debatter så att tittarna ska tro att det är ”en mot en”, när det egentligen är en mot tre eller en mot ännu fler om det finns en speciellt utvald publik närvarande.
– Syftet är att nita en, säger Pär Ström.
Inslag kan rentav riggas ”in i minsta detalj”, berättar Gunnar Sandelin utifrån sin egen erfarenhet av hur journalistiken fungerar. Han fick till exempel lära sig att man skulle filma personer underifrån om man ville framställa dem som perfida och maktutövande.
Men varför är så kallade journalister villiga att ställa sig bakom propaganda, och bete sig så här?
– Kan det inte vara en kombination av masspsykos – att de har svårt att stå upp för något när alla andra tycker en sak – och sen att de har något att vinna på det? De gör en karriär på de här sjuka åsikterna. Alltså: masspsykos, svaga personligheter som saknar civilkurage och att de har något att vinna på det, resonerar Pär Ström och fortsätter senare:
– Den som börjar säga sanningen är ute ur kylan på nolltid. Det är få som är villiga att göra den uppoffringen. Alla är inte stora hjältar som Gunnar.
Gunnar Sandelin lyfter fram den personliga vinningen bland journalister.
– Det ger en ofantlig boost för egot att få föra det offentliga samtalet. Vilken makt, säger han. Sen speglar sig dessa människor i sin egen ingrupp, vilket förstärker de egna värderingarna. De seglar iväg längre och längre från verkligheten, från vanliga människors vardag. De får en status som är väldigt viktig och ett inflytande över människors medvetande. Hur ska de senare i karriären kunna backa från detta med hedern i behåll? Och alla mänskliga relationer som uppstår, där hela ideologin är underförstådd? Det är som när Kalle Anka målar in sig i ett hörn.
Enligt Sandelin är situationen i Sverige så absurd att den påminner om ett dårhus.
– Ibland undrar man varför Beckomberga och andra mentalsjukhus lades ner. Man blir helt förtvivlad. Man känner att man lever i ett dårhus.
– Det är ett dårhus, inflikar Pär Ström.
Ström var tidigare moderat. Men det är han absolut inte längre, betonar han.
– Nu känner jag bara ett djupt förakt för Moderaterna. De har vikit ner sig fullständigt. Ett totalt svek mot vad de stod för från början. Det gäller hela borgerligheten. Den finns inte längre. Det är bara en låtsasverksamhet. De spelar efter motståndarsidans regelbok och köper värdegrundssnacket. I stora drag spelar de så som motståndarna vill. Vi har fått en politisk adel där båda sidor tycker nästan samma sak. Och de kör ner Sverige i avgrunden.
– ”Värdegrunden” är ju ett fantastiskt begrepp att använda, för det är det mest porösa som finns, säger Gunnar Sandelin och påpekar att fel värdegrund räcker för att avskedas från ett jobb.
– Värdegrunden kan förändras från dag till dag. Den är som Fantomen i djungeln. Den dyker upp och försvinner.
Men några offer är journalisterna inte, konstaterar Pär Ström.
– Det är Sverigeförstörare och folkföraktare, säger han. De har tagit på sig ett väldigt stort ansvar för Sveriges kommande undergång. Det är vad de håller på med.
