Tidigare publicerat på axpixlat.info, 17 oktober 2014
Hur kommer politikerna i riksdagen att agera i den nya parlamentariska situationen? Vad kommer att hända när regeringen Löfven lägger fram sin budget för votering?
En gängse prognos är att Alliansen gör som de utlovat och lägger fram ett motförslag till regeringens budgetproposition. En del bedömare förutspår en fridfull upplösning av budgetvoteringarna. De menar att om Sverigedemokraterna röstar på sitt eget alternativ när det ställs mot Alliansens, så har de enligt praxis inte rätt att rösta en gång till vid den avgörande voteringen mellan Alliansens och regeringens förslag utan bör lägga ner sina röster.
Om regeringen får vänsterpartiets röster så går därför budgeten igenom med 18 rösters marginal (utan vänsterns stöd förlorar regeringen med 3 röster). Men enligt reglerna kan SO rösta också i valet mellan regeringens och Alliansens förslag. Vill SO inte bryta mot nämnda praxis, så kan de låta någon riksdagsledamot rösta för det egna förslaget, som de vet kommer att röstas ner, och spara övriga röster till den avgörande voteringen.
Det förefaller därför synnerligen orealistiskt att tro att budgeten kommer att gå igenom. Det är rimligt att ställa krav på SD att samarbeta och det är också rimligt att påpeka att ett parti med 13 % inte kan diktera villkoren. Men ett samarbete är en uppgift för båda parter. Ett parti kan inte svika ett samarbete som man inte deltagit i och en överenskommelse som inte träffats. Det går inte att seriöst kritisera SO för att rösta ner ett förslag vars upphovsmän poängterar att det har utformats med udd mot partiet.
När en försäljare frågar om man vill köpa den blå eller röda dammsugaren bör man inte glömma bort möjligheten att inte köpa någon av dem. För SD är denna formella votering ett forcerat val mellan pest och kolera. Det reella valet är inte mellan regeringens budget och Alliansens, utan ja eller nej till regeringens budget.
SD ställs inför en egentlig valsituation först om partiet får ett förslag som innehåller reformer av svensk invandringspolitik. En del inom partiet kommer att tycka att detta är ett stort steg framåt och att partiet bör vara blygsamt i sina krav, andra kommer att vilja utnyttja den starka förhandlingssituation som föreligger.
I sakfrågor gör partiet klokt i att rösta efter övertygelse om förslaget är en förbättring eller försämring för Sverige. Men i paketfrågor, som regering och budget, är det rationellt och rimligt att alltid rösta mot regeringen vare sig det är en vänster- eller högerregering om den inte explicit samarbetar med SD.
Det är närmast en nödvändighet för Alliansen att visa att den inte havererat efter Reinfeldts märkliga agerande på valnatten att avgå som statsminister och att också avisera sitt avhopp som ledare för moderaterna. Alliansen kommer därför inte att dra tillbaka sitt budgetförslag utan mangrant rösta för det.
Löfven varken kunde eller ville presentera en ny regeringspolitik före valet, men nu sker en febril aktivitet. Det är svårt nog att ena vänsterblocket så han varken hinner eller önskar en uppgörelse med Alliansen. Hans budgetförslag, liksom Alliansens, är mer att se som ett förhandlingsutspel inför nästa rond.
Löfvens budget kommer därför att falla i omröstningen och troligen avgår han då. Men ingen utom SO har något att vinna på ett nyval, så vi lär få se en regering Löfven nr 2 träda till. Centern och Folkpartiet har visat sin lojalitet till Alliansen och Löfven har tillfogats ett första nederlag.
De två allianspartierna, eller Alliansen som helhet, kan efter detta övergå till retorik om ”ansvar för Sverige” och ge sitt stöd till en budget nr 2 och eventuellt också en ny regeringsdeklaration som anpassats till dem. Medlemmarna i Alliansen kommer att deklarera att den och blockpolitiken är vid liv och att uppgörelsen är ett temporärt undantag i ett krisläge; som samlingsregeringen under andra världskriget.
Nästa budgetförslag kommer att utvecklas till ett riktigt chicken race. En del poster i budget nr 1 kommer att lyftas ur och annat tillkommer. Det vore riktigt illa för de etablerade partierna om deras motsättningar leder till nyval.
Men inför det hotet finns det knappast någon fråga som inte är kompromissbar då varken regering eller Allians kan vända sig till väljarna i ett nyval med motiveringen att det är praktiskt omöjligt att få ihop en budget som stöds av 50 procent i riksdagen. Det råder en hög sannolikhet för att väljarna inte lägger skulden för bristande samarbete på de 13 procenten som de andra exkluderar.
Den bedömningen vid ett nyval blir än mer trolig av att endast 43 procent av väljarna stöder linjen att isolera SD, medan 48 procent av väljarna förordar att de etablerade partierna skall ”samarbeta med SD i frågor med liknande uppfattning” (DN/lpsos 1 oktober). De eniga och ihärdiga uppmaningarna att SD på alla sätt bör exkluderas har redan börjat förkastas av väljarna.
Partierna kommer dock knappast att vara så mentalt flexibla att de mäktar tänka om under hösten, utan det blir med all sannolikhet en kompromiss som inte inkluderar SO och inte innebär en omprövning av
invandringspolitiken.
Även om mandatfördelningen är densamma vid nästa budgetproposition kan den mentala situationen bli radikalt annorlunda. Reinfeldt introducerade en ”låtsasregel” som knappast är rimlig ur ett demokratiskt perspektiv. Det är ett förslag att vågmästarpartiet skall räknas bort och minoriteten av de icke-exkluderade skall ge makten till majoriteten. De senare skall sedan kunna agera som om de har en riktig riksdagsmajoritet, fast så inte är fallet.
Löfven har inte lovat att följa denna låtsasregel, men agerar nu som om den gäller. Detta eftersom det ger ett psykologiskt stöd till att regeringens förslag kan uppfattas som beslut snarare än som utspel. Alliansen måste snarast ta sig ut ur denna låtsasregel och ställa sig frågan varför Sverige har en vänsterregering när det finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Sverigedemokraterna har allt att vinna på att inte rösta på ”det minst dåliga”, utan mot varje regeringsbudget som inte börjar reformera migrationspolitiken.
Problemen kring en hög och ökande invandring kommer att leda till att någon annan än Sverigedemokraterna också börjar agera i frågan. Vad som förefaller osannolikt är att de andra partierna kan introducera en invandringsreform som innebär en inofficiell men reell åtstramning och uppfattas som så av väljarna, men samtidigt officiellt är helt väsensskild från SD:s politik.
Den troligaste prognosen är att konsensusen kring invandringspolitiken havererar och att ett av de två minoritetsblocken lanserar en linje, ”SD-light”. Genom att integrera SD i sitt block återuppstår möjlighet att bli ett riktigt majoritetsblock i riksdagen.
Den viktigaste partipolitiska frågan under denna mandatperiod blir vilken sida som tänker om och byter linje beträffande SD och invandringspolitiken. Det går inte att under obegränsad tid fortsätta att förneka vare sig den parlamentariska situationen eller att exkludera invandringspolitiken från den demokratiska processen.
Jan Tullberg
Docent
