Medborgarjournalisten Joakim Lamotte skriver idag på sociala medier att han slutar sitt granskande arbete där han rapporterar om samhällsutvecklingen, på grund av lång tids grova hot mot hans familj. Att journalister hotas och därför tystnar är oerhört allvarligt. Men etablissemanget struntar i Lamotte. Det är lika dödstyst på politikerna när Lamottes familj dödshotas som när njutningsäktenskap och förtryck av kvinnor i islams namn avslöjas. Våra makthavare är hycklare som på ytan låtsas bry sig om yttrandefrihet. Men denna omtanke är ytterst selektiv. Man värnar bara lydiga, fogliga journalister och de som arbetar inom regimvänlig media. De systemkritiska rösterna vänder man inte bara ryggen – man hetsar dessutom mot dem för att ytterligare göra deras liv till ett helvete. Sveket är faktiskt oerhört och ett verkligt hot mot såväl demokrati som yttrandefrihet.
Det är djupt tragiskt att Sverige blivit så pass otryggt för fristående journalister och opinionsbildare. Jag har länge följt Joakim Lamotte och hans journalistiska verksamhet på sociala medier och han har gjort en rad viktiga avslöjanden om missförhållanden och orättvisor i Sverige. Han har gjort det jobb som fega och lata journalister på de stora medieplattformarna försummat eller inte vågat utföra. Med hjälp av sin mobiltelefon har han filmat sådant som det skattefinansierade public service inte klarat av att rapportera om trots att de förfogar över nio miljarder kronor per år och har alla resurser som krävs för att göra bra journalistisk.
Lamotte har varit folkets röst, exakt det uppdrag som sann journalistik går ut på. Det har kostat honom dyrt. Ständiga hot från kriminella och missanpassade, samt mobbning från dem som skulle föreställa hans kollegor. Jag minns till exempel hur han hånats och förlöjligats till och med av politiker, de som vanligen tar till höga toner för att uttrycka sin oro för att demokratin är i fara då journalister hotas. Självaste Annika Strandhäll skrev till och med en debattartikel där hon ifrågasatte Lamotte och varför han bar skyddsväst vilket han gjorde efter att ha rapporterat efter oroligheterna i Trollhättan 2020 då han blev attackerad. Även andra journalister i statlig lydmedia, till exempel Magda Gad har offentligt hånat Lamotte på Twitter. Han har kallats ”komiskt geni” av GP:s kulturskribent Johan Wanloo (som troligen skulle kissat i byxan om han oskyddad stod öga mot öga med ett beväpnat, maskerat invandrargäng). Och dagen efter kravallerna, klockan 9 på morgonen, bestämde sig områdeschefen på kultur- och fritidsförvaltningen i Trollhättan, Paula Pelli, för att spela in en hånfull video för att förminska de händelser Lamotte var med om. Inte bara politiker och journalister utan även kulturchefer. Det har varit fritt fram att slå på Lamotte. Inget prat om värdegrund och alla människors lika värde här inte! Jag kan inte påminna mig någon journalist som fått utstå lika mycket skit. Bara för att han gjort sitt jobb. Saker Lamotte rapporterat flera år före mainstreammedierna är nu uppe på bordet. Plötsligt är det tillåtet att ifrågasätta kriminella klaner. Men när Lamotte avslöjat hur samhället snabbt förändrats till det sämre, mycket på grund av invandring och våldet som en konsekvens av det, så har han blivit bespottad och utskrattad. I public service har till exempel Ola Gäverth kallat honom för ”swishhora” och i Aftonbladet undrar Malin Wollin 2017 varför Lamotte tilläts ”grisa” i P1.
Men det som är långt allvarligare och mer tragiskt än regimmediers drev är dock hur polisen och rättsväsendet svikit Lamotte. Han har otaliga gånger rapporterat om de grova hoten mot honom, hur han kartlagt dem som hotat honom, hur han haft inspelningar och andra bevis, men hur han mötts av kalla handen hos polisen och hur i princip samtliga dödshot och andra grova våldshot mot honom och hans familj lagts ner. I stället har polisen fokuserat på att jaga så kallade värdegrundsförbrytare med hjälp av den så kallade Näthatsgranskaren, som själv dragit Lamotte inför rätta. Att rapportera sanningsenligt om kriminalitet och invandring betraktas i dagens samhälle som mer graverande än att anmäla hur man hotas till livet som följd av att man utövat sitt yrke som journalist. Det finns hos polisen särskilda avdelningar för att utreda brott mot värdegrunden och misshagliga åsikter, främst framförda av svenskar. Men mig veterligen finns inga grupper som ska skydda utsatta journalister och systemkritiker. Signalen är tydlig: De som inte sjunger etablissemangets lov får skylla sig själva. Det är helt okej att de kastas åt vargarna.
Kanske tycker våra politiker till och med att det är skönt och befriande att slippa granskning och ifrågasättande? Journalistfacket som är pigga på att rapportera om ”hat och hot” mot till exempel kvinnliga journalister (gärna inom public service) och i andra länder är dödstysta när en journalist som Joakim Lamotte hotas. Det är lika fegt som orättvist.
Nu får ni som ni vill, ni som avskyr Lamotte. Han orkar inte mer och jag klandrar honom inte. Det betyder inte att Sveriges problem försvinner. Bara en röst som tystnar och mobbare som vann. I detta fall etablissemanget, som trasar sönder Sverige och som med mediernas hjälp gör allt för att slippa ta ansvar.
Skamligt och sorgligt är det.
KATERINA JANOUCH
programledare och kolumnist Swebbtv, författare och journalist
