Det finns en egenhet hos vissa personer som kan kallas för ”den största samtalsdödaren”. Och det är oförmågan att lyssna, förklarar Julia Caesar i ett program i Swebbtv. Man bara babblar på. Monologhållaren ”kan utan svårighet hålla låda i 35 minuter eller mer utan att ge någon annan en chans att öppna näbben”, säger hon.
Det är i ett nytt program i Swebbtv som journalisten Julia Caesar diskuterar mänsklig kommunikation. Förr och nu.
Enligt Caesar är det svårt att få till ”det goda samtalet” mellan människor.
Av flera skäl.
– Det finns tusen anledningar till att samtal är svårt men jag tänker peka på en som jag utnämner till den största samtalsdödaren, förklarar Julia Caesar i Swebbtv. Det är oförmågan att lyssna. Många tror att samtal bara är att babbla på, dra historier eller hålla monologer som tystar alla andra som också vill ha en syl i vädret. Monologhållarna kan utan svårighet hålla låda i 35 minuter eller mer utan att ge någon annan en chans att öppna näbben. De kan till exempel fråga: ”Hur har du det?” Och sen pratar de i 25 minuter om sin mage, sina släktingar och sin senaste semester. Monologhållaren är ofta en person som vill föreläsa. I hans eller hennes sällskap blir man omedelbart tilldelad en roll, rollen som lyssnare. Men att föreläsa är inte att samtala. Det är inte kommunikation. Att samtala är någonting som människor gör tillsammans med lyhördhet och respekt för varandra. Monologhållaren har inte förstått att samtal är ett samspel, en ömsesidighet där det gäller att lyssna, vara intresserad och ställa följdfrågor.
– Man ska akta sig väldigt noga för att fråga en monologhållare hur han eller hon mår, fortsätter Caesar. Följden blir ofta en ingående, oavbrytbar föreläsning på minst en halvtimme. Det här fenomenet verkar ha blivit så vanligt att det har fått ett eget namn på Youtube: ”Compulsive talkers.” Tvångsmässiga pratare. Tvångspratarna är ofta helt omedvetna om hur de låter munnen gå och att de dominerar i samtal med andra. Ibland anar de problemet men kan liksom inte få stopp på sig själva. Många låter pratkvarnen gå för att de är rädda för tystnad. De kan vara okunniga om de sociala koderna eller kanske blev de inte lyssnade på som barn och så blir vuxenlivet en enda utdragen revansch där de utmattade lyssnarna inte får en syl i vädret.