Jimmie Åkesson har all heder av att ha tagit Sverigedemokraterna från politisk paria till en kraft som kunde sätta dagordningen. Få svenska politiker har uthärdat så långvarig och systematisk utfrysning, drev och personangrepp. Det är därför begripligt att partiledningen efter år av motstånd sökte acceptans. Att bli insläppt i finrummen, att slippa behandlas som smitta, är en mänsklig och politisk reflex.
Men nu är det dags att utvärdera vad kovändningen, i de för Sverige strategiska vägvalen, faktiskt gav.
Roger Richthoff har beskrivit hur han som försvarspolitisk talesperson blev överkörd efter att Pål Jonson gjort upp med SD:s partiledning bakom ryggen på honom. Han har också beskrivit hur Socialdemokraterna såg sig tvingade att byta ståndpunkt när SD sade ja till Nato. Vad fick SD i utbyte för att ha tagit Sverige in i Nato? Eller för att ha godkänt DCA-avtalet? Ingenting. Kanske lovades ministerposter som aldrig blev av.
Kovändningen i dessa frågor och i EU-frågan skedde inte i ett vakuum. Den handlade om att partiet skulle bli rumsrent.
Frågan som måste ställas är enkel: hur hade det sett ut i dessa frågor – och i migrationspolitiken – om SD hade struntat i att bli salongsfähiga och i stället fortsatt sätta hårt mot hårt?
Hundratusentals medborgarskap delades ut under mandatperioden. Den som hoppats på ett verkligt trendbrott fick se ett parti som allt mer lät sig absorberas av det etablissemang det en gång utmanade.
Ett annat obegripligt beslut var att säga ja till fortsatt finansiering av public service. Resultatet av det fortsatta förhållandet till SVT har blivit tydligt. Daglig klimatpropaganda i SVT och SR. Vad vann man på den linjen? Inte en förskjuten debatt. Inte ett annat medieklimat. Bara en bekräftelse på att anpassning sällan betalas med inflytande över narrativet.
Samma sak gäller demoniseringen av Alternativ för Sverige. Vad vann man på den? Ett parti till höger om SD hade kunnat dra hela fältet högerut. I stället valde man att stänga den flanken. Man missade att samverka med en kraft som flyttar gränserna.
I värsta fall finns ingen given efterträdare till Åkesson. Det är just därför diskussionen måste öppnas nu, medan den är aktuell. Genom att släppa in frågan om hur partiet ska ledas framöver kan ett alternativ bli synligt – inte som kupp, utan som nödvändig förnyelse.
SD:s avvisande hållning mot de alternativa medierna har inte bidragit till att vrida det svenska samtalet åt rätt håll. Tvärtom. Det har skadat den rörelse som fanns och som stödde SD. Den som vill förändra opinionsläget kan inte behandla de kanaler som faktiskt nått de egna väljarna som ett störningsmoment.
Kanske är det dags att titta på AfD och de andra europeiska partier som just nu har medvind. De har inte strukit etablissemanget medhårs. De har inte bytt ut sin grund för en plats vid bordet. De har hållit linjen – och vuxit.
Åkesson bar partiet under spott och spe från etablissemanget. Det ska inte glömmas. Men ett parti som en gång samlade ett folkligt missnöje kan inte leva vidare som en förlängning av samma ordning det skulle bryta.
Frågan är inte om vi ska vara tacksamma för SD:s historia. Frågan är hur partiet ska ledas för att ha framgång i sina väljares hjärtefrågor. Släpp fram en diskussion – den behövs.
Mikael Willgert
Chefredaktör