Klimatdystopin som härskar i västvärlden är så dyster att den hotar människors framtidstro och därmed civilisationen, förklarar Karl-Olov Arnstberg i en krönika.
Det är i en ny krönika som Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, pratar om den så kallade klimatfrågan, eller ”klimatapokalypsen”, som han kallar den.
Han berättar att när han var liten fanns det en stark framtidstro i Sverige och i västvärlden. Man trodde att man bara skulle få det bättre.
Så är det knappast idag. Idag lever i en dystopi.
– Idag lever vi med en helt annan berättelse om framtiden, säger han. Ett dystopiskt narrativ med klimatet som kärna. Klimatdystopin har under de senaste två decennierna vuxit till den mest dominerande berättelsen om framtiden i västvärlden.
Det är en mörk, dyster och pessimistisk framtid. Och den lever vidare, trots att klimatalarmisternas extrema prognoser inte blir verklighet.
– Nu är framtiden dyster för att inte säga direkt farlig, fortsätter han. Den fråga som klimatdystopin ytterst reser är om samhället på sikt kan överleva utan framtidstro. Framtidstro är inte bara en känsla utan en förutsättning för att människor ska skaffa barn, bygga långsiktigt, ta risker och offra något idag för något som ligger längre fram. När framtiden uppfattas som hotfull eller meningslös prioriteras konsumtion och kortsiktighet. Om människan inte tror att morgondagen blir bättre eller ens acceptabel sjunker fertiliteten. Låg nativitet är inte bara ett ekonomiskt problem. Det är ett civilisationsproblem.
– Romarrikets sena fas, det senantika Medelhavet och flera kinesiska dynastiers nedgångsfaser, visar samma avtagande tilltro till den egna ordningen. Fallande födelsetal bland eliten, ökande fokus på omedelbar njutning och till sist en oförmåga att möta externa och interna utmaningar. Civilisationer dör sällan av en enda katastrof. De dör när tillräckligt många slutar handla som om framtiden tillhör dem.