I Sverige lär man ut om ”pålitliga och opålitliga källor”. Men vad innebär egentligen det? Det är nämligen ”mycket farligt att ge någon enskild källa en särställning som bärare av sanning”, säger professor Per Johansson i Swebbtv.
Det är i ett program i Swebbt som Per Johansson, professor i nationalekonomi och statistik, bland annat pratar om media och synen på olika källor.
– Det kan vara politiskt lönsamt att bekräfta ett etablerat narrativ, säger han. Det kan samtidigt vara kostsamt att ifrågasätta det.
– I Sverige talas det ofta om pålitliga och opålitliga källor. Skolan lär ut vem man bör lita på. Så kallad källkritik. Mindre uppmärksammat är att stora delar av media är offentligt finansierade. Dessutom är ju staten god. Innebörden av denna pedagogik är att maktens röster förstärks. Oppositionella röster marginaliseras. På samma sätt hör jag så kallade intellektuella säga att ”Jag läser Financial Times”, ”Ah, jag läser New York Times”. Det fungerar som signaler. Det markerar tillhörighet till en viss krets, där sanningen finns. Det de inte verkar förstå dock är att om vissa medier pekas ut som sanningsbärare så kommer detta per definition att missbrukas.
För ”allt som kan korrumperas kommer att korrumperas”, påpekar han.
– Det vill säga, det gäller pengar, det gäller makt, men också tolkningsmakten över verkligheten. Därför är det mycket farligt att ge någon enskild källa en särställning som bärare av sanning. Inte för att den är ond, utan för att den bedrivs av människor. Den är mänsklig.
– Jag ställer mig ofta frågan, hur kan dessa intellektuella vara så naiva?